Fredsavtalet- Kortfattat om fredsavtalets historia

Det dröjde mer än 200 år fr.om. nedtecknandet av fredsavtalet till den dag då dess text registrerades i historieböckerna. Under denna period justerade Umayyaderna, sedan Abbasiderna och även politiska grupper och politiskt religiösa grupper dokumentet och alla andra dokument som var till deras egen fördel så mycket de bara kunde. För att analysera denna händelse får man inte nonchalera den historiska kontexten.[1]

Tabari skriver: ”Först skickade Muawiya ett vitt papper, som han hade signerat med sitt sigill i slutet, till Imam Hassan (fvmh), så att han skulle kunna skriva vad han än ville och att Muawiya skulle acceptera det. Men innan brevet nådde Imam Hassan (fvmh) hade Imamen skrivit sina villkor och skickat dem till Muawiya. När Muawiyas blanka och signerade papper nådde Imamen krävde han fler privilegium än det han hade skrivit i sitt första brev. Men det accepterade inte Muawiya.[2] Detta innehåll har även Ibn Athir skrivit om.[3]

Shahidi skriver: ”Utan tvekan har historieskribenterna på Umayyadernas tid författat denna historia på detta sätt, eller så har de förvrängt sanningen och adderat lögner till den. De som objektivt forskat om Hassan ibn Alis (fvmh) liv vet att han, bortsett från att vara en gudomlig ledare, som hans följare anser honom vara, var en folkkär man och hade ett humant uppförande och moral. Han slöt endast fred med Muawiya då han visste att strid inte skulle föra med sig något annat än mycket blodspillan och att Muawiya till slut skulle vunnit. Han var ingen affärsman, som förhandlar med köparen om en vara och höjer priset då marknaden anser varan vara eftertraktad. Han så pass folkkär och populär att t.o.m. hans fiende var tvungen att erkänna detta.[4]

Om rapporten om Muawiyas blanka och signerade papper stämmer, måste Muawiya hittat på en sådan lögn och spridit detta bland folk efter att Imam Hassan (fvmh) hade radat upp sina villkor och gett dem till Muawiya, och då Muawiya nått sitt slutgiltiga mål och undvikit krig, för att inte behöva agera utefter något av villkoren i avtalet.[5]

Seyyed Jafar Shahidi skriver angående Tabaris yttrande:

”Det är mer förbryllande att Tabari skrev en form av fredsavtalet som mer liknar trams och påhitt än en historisk återberättelse, eller ens en återberättelse av en sann händelse.”[6]

Vissa historiker har skrivit: ”Imam Hassan svor allians med Muawiya med villkoret att Muawiya skulle ge honom 5 000 000 000 dirham som fanns i Kufas statskassa och även skatteintäkterna från provinsen Darab i Fars och att inte svära åt Ali (fvmh) från predikstolarna. Muawiya accepterade inte det sista villkoret och gick endast med på att inte tala illa om Ali (fvmh) i Hassans (fvmh) närvaro. Men folket i Basra konfiskerade skatteintäkterna i Darab och sa att dessa pengar tillhörde dem.”[7]

Seyyed Jafar Shahidi skriver i sin analys om dessa historiska återberättelser:

”Dessa naiva historieskribenter har inte alls uppmärksammat att Hassan (fvmh) inte slöt fred med Muawiya såhär enkelt gällande pengar. Antingen skulle de ha mördat hans anhängare eller honom, eller så skulle Muawiya talat så pass illa om honom att han inte skulle kunna röra sig allmänt i muslimskt bebodda städer. Hur viktiga är då skatteintäkterna från Darab i Fars jämfört med Kufa? Som om inte Hassan (fvmh) kunde kräva detta belopp från Levantens skattkammare? Som om Muawiya hade sparat någonting där? Var är då de grundläggande villkoren som fredsavtalet skrevs utefter? Varför har inte Tabari nämnt någonting om dem?”[8]

[1] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 160.

[2] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 160, återberättat från Tabari, Tarikh al-Rusul wa al-Muluk, vol. 7, s. 2.

[3] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 160, återberättat från Ibn Athir, al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 3, s. 405.

[4] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 160-161.

[5] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 161.

[6] Ibid.

[7] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 161, återberättat från Tabari, Tarikh al-Rusul wa al-Muluk, händelserna år 40, och Ibn Athir, al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 3, s. 405 wa Fayyaz, Tarikhe Islam.

[8] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 161.