Imam Hassan Mojtabas (fvmh) tal då fred skipades med Muawiya

Ibn Qays säger: ”När Imam Hassan (fvmh) träffade Muawiya ställde han sig på podiumet, prisade och tackade Gud och sa att fred med Muawiya inte betydde att Muawiya var rättmätig kalifatet. [Han sa:]

”Å gottfolk, Muawiya tror att jag anser honom vara lämplig för kalifatet och inte mig själv vara lämplig för det. Muawiya ljuger! Jag har mer rätt över folket enligt Guds Bok och Hans Profets traditioner.

Vid Gud svär jag att om folket allierade sig med mig, lydde mig och hjälpte mig skulle himlen skänkt dem sitt regn och jorden dess välsignelser, och du, å Muawiya, skulle inte ha suktat efter kalifatet!

Detta är samtidigt som Profeten (fvmh & hf) sagt:

”Aldrig ger ett folk deras ärende till någon som är mindre lärd bland dem förutom att deras handlingar stagnerar tills de börjar tro på [den gyllene] kalvens religion!”[1]

Israels ättlingar lämnade Aron och vände sig till [den gyllene] kalven samtidigt som de visste att Aron var Moses representant. Detta folk har även lämnat Ali samtidigt som de hört att Profeten (fvmh & hf) brukade säga följande till Ali (fvmh):

”Du är till mig såsom Aron är i relation till Moses förutom att ingen profet kommer efter mig.”[2]

Profeten (fvmh & hf) flydde från sitt folks ondska samtidigt som han kallade dem till Gud tills han flydde till grottan. Om Hans Excellens hade funnit hjälpare mot dem skulle han inte ha flytt. Å Muawiya, jag skulle heller inte ha allierat mig med dig om jag funnit [tillräckligt med] hjälpare!

Gud placerade Aron i välstånd då de ansåg honom vara svag och det var nära att de mördade honom och han inte hittade några hjälpare mot dem. Gud placerade även Profeten i välstånd då han flydde från sitt folk och inte hittade några hjälpare mot dem. Jag och min far är också placerade i välstånd då folket lämnat oss och allierat sig med andra än oss och vi inte funnit några hjälpare.

Detta är traditioner och exempel som kommer en efter en.

Å gottfolk, om ni söker bland öst och väst kommer ni inte att finna någon från Profetens ättlingar förutom mig och min bror!”

Källa: Asrar Al Muhammed (fvmd), s. 656.

[1] Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 63.

[2] Sahih Tirmidhi, http://sunnah.com/urn/636090

Imam Hassans (fvmh) predikan efter sin fars martyrskap

Alla traditionsåterberättare och historiker har skrivit att Imam Hassan (fvmh) gick till moskén dagen efter den natt då de Troendes ledare (fvmh) marterades och Imam Hassan och Imam Hussein (fvmd) begravde deras faders kropp och höll tal för folket. Enligt Sheikh Saduqs tradition i boken Amali var Hans Excellens tal följande efter att han prisat och tackat Gud:

”Å gottfolk, denna natt – alltså natten för Imam Alis (fvmh) martyrskap – sändes Koranen ned, och under denna natt fördes Jesus, Marias son, till himlen. Yusha’ ibn Nun mördades denna natt och min far, de Troendes ledare (fvmh), gick [även] bort denna natt. Vid Gud [svär jag] att ingen av alla efterträdare (Awsiya) sökt paradiset mer än min far, och inte heller någon efter honom. Det var på detta viset att Gabriel och Mikael krigade vid hans högra och vänstra sida under alla de gånger han fått uppdrag från Guds Sändebud (fvmh & hf) att kriga…”[1]

Sheikh Mufid återberättar Hans Excellens tal på detta sätt i boken Irshad:

”Abu Hanifa (enligt hans källa) har återberättat från Abi Ishaq Sabi’i och andra att de sa:

”Imam Hassan (fvmh) höll tal tidigt på morgonen efter den natt då de Troendes ledare (fvmh) lämnade världen. Han prisade och tackade Gud och skickade hälsningar över Guds Sändebud (fvmh & hf). Sedan sa han:

”Vid sanningen, denna natt har en man lämnat världen som ingen tidigare gått före i handlingar, och efterkommande inte heller kommer att nå i handlingar. Han kämpade helt visst med Guds Sändebud (fvmh & hf) och försvarade H. Exc. med sitt liv. Guds Sändebud (fvmh & hf) skickade honom [ut i krig] med sin flagga och [Gabriel och Mikael] var tillsammans med honom, Gabriel på hans högra sida och Mikael på hans vänstra sida. Han återvände inte förrän Gud segrat [i kriget] med hans mäktiga händer.

Han lämnade världen den natt då Jesus, son till Maria, gick upp till himlen och Yusha’ ibn Nun, Hans Excellens Moses (fvmh) efterträdare, lämnade världen…” Sedan nådde gråt hans hals och så grät han. Folket grät också med Hans Excellens. Sedan sa han:

”Jag är son till Bashir (den som ger goda nyheter om paradiset, alltså Guds Sändebud (fvmh & hf), och är bland hans himmelska namn). Jag är son till Nadhir (den som varnar om helvetet). Jag är son till den som kallar folket till Honom med Herrens tillåtelse. Jag är son till den lysande lyktan (vägledningen). Jag är från en familj som Gud eliminerat smuts från och renat fullkomligt (från synd). Jag är från en familj som Gud ansett det vara obligatoriskt att visa kärlek till och sagt:

”…Säg [Muhammad]: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag ber bara att ni ger [mina] närmaste den kärlek [de har rätt att vänta].” Och om någon gör en god handling skall Vi ge honom mångdubbel belöning. Gud förlåter mycket och Han erkänner [Sina tjänares] förtjänster.”[2]

Kärlek är alltså kärlek till vår familj i denna vers.””[3]

Tal som liknar dessa två tal bortsett från små skillnader har återberättats i många av Ahl al-Sunnahs böcker och går att läsa i boken Mulhaqqat Ihqaq al-Haqq, vol. 11.[4]

 

Källa: Zendeganie Emam Hasan Mojtaba (fvmh), författare: Seyyed Hashem Rasoli, s. 192.

[1] Amali Saduq, s. 192.

[2] Heliga Koranen – 42:23.

[3] Irshad, Mufid, vol. 2, s. 4, och liknande traditioner har återberättats från Sheikhens Amali och Tafsir Furat m. fl. (Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 361)

[4] Mulhaqqat Ihqaq al-Haqq, vol. 11, s. 93-182.

Imam Hassans (fvmh) fredsavtal enligt sunnitiska källor

Enligt många av Ahl al-Sunnahs källor ville inte Imam Hassan (fvmh) kriga från början.[1] Tabari, historieskribenten från det 4:e århundradet, har återberättat att Qays ibn Sa’d ibn ’Ibadah var den första personen som svor trohetsed till Hassan ibn Ali (fvmh). Han räckte fram handen och sa att han svor trohetsed över Koranen, Sunnah och krig mot de vilseledda. Men Hassan ibn Ali (fvmh) sa till honom: ”Svär trohetsed över Koranen och Sunnah då allting finns i dessa två”[2].

Qays svor trohetsed och sa ingenting mera. Han har återberättat från Zuhri att med tanke på detta trodde Hassan ibn Ali (fvmh) inte på krig och endast att han avsåg att kriga så att han kunde få förmåner från Muawiya om det blev fred.[3] Ali (fvmh) hade utsett Qays som befälhavare för 40 000 soldater och beordrat honom att gå mot Azerbajdzjan med dem. Men Qays förhalade det tills Ali (fvmh) blev martyr. Då Imam Hassan (fvmh) såg att Qays inte var enig med honom (gällande att undvika krig), avsatte han honom som befälhavare och utsåg Ubaydullah ibn Abbas i hans ställe.

Eftersom Ubaydullah var informerad om Imam Hassans (fvmh) åsikt, anslöt han sig till Muawiya när hans armé mötte Muawiya.[4] Denna händelse har även återberättats via andra traditioner från Ahl al-Sunnahs källor, som säger att Imam Hassan (fvmh) uttryckligen befallt Ubaydullah att kriga mot Muawiya, och inte att ge upp, och att han valt ut Qays som sin efterträdare och rådgivare och bestämt att varenda beslut skulle fattas med Qays rådgivande[5], vilket inte är förenligt.

Av Ahl al-Sunnahs källor blir det tydligt att Imam Hassan (fvmh) ansåg kalifatet tillhöra honom och inte ansåg Muawiya vara lämplig för det, men att Imamen tvekade gällande detta när det blev krig, och detta tvivel härstammar från det att han visste att mycket blod skulle spillas på denna väg och att det skulle skapas splittring mellan muslimerna. Dessa källor har rapporterat om de brev som växlades mellan Imam Hassan (fvmh) och Muawiya. Enligt dessa brev betonade Imam Hassan (fvmh) Muawiyas olämplighet för kalifatet.[6]

Abu al-Faraj Isfahani, historieskribenten från den andra halvan av 300-talet e.h., har återberättat att en av Imam Hassans (fvmh) nära varnade att Muawiya förr eller senare skulle attackera Kufa efter att han sett Muawiyas brev. Därför var det bättre att de skulle förhindra detta genom att kriga i Levanten istället. Men Imam Hassan (fvmh) accepterade inte hans förslag.[7]

Ibn Kathir, historieskribenten från 800-talet e.h., skrev även tydligt att Imam Hassan (fvmh) inte hade för avsikt att kriga, men att hans folk tvingade honom till krig. Han skrev:

”Hassan ibn Ali hade inte för avsikt att kriga mot någon, men runt om honom samlades en stor folksamling som inte någonsin skådats tidigare.”[8]

Enligt honom skickade Imam Hassan (fvmh) iväg en armé under Qays ibn Sa’d ’Ibadahs befäl mot Muawiya. Muawiya hade innan det gått med en armé mot Kufa. Mitt i allt detta spreds ett rykte om att Qays hade mördats. Armén som var med Imam Hassan (fvmh) splittrades och vissa började plundra arméns egendomar, bl.a. attackerade de även Imam Hassans (fvmh) tält och stal t.o.m. hans privata ägodelar och skadade Hans Excellens. Han hade inget annat val än att sluta fred.[9]

[1] Tabari, Tarikh al-Umam wa al-Muluk, vol. 5, s. 158.

[2] Underförstått accepterade han inte Qays tredje villkor.

[3] Ibid.

[4] Ibid.

[5] Abu al-Faraj Isfahani, Mataqil al-Talibin, s. 71.

[6] Abu al-Faraj Isfahani, Mataqil al-Talibin, s. 65.

[7] Abu al-Faraj Isfahani, Mataqil al-Talibin, s. 68.

[8] Ibn Kathir, al-Bidaya wa al-Nihaya, vol. 8, s. 14.

[9] Ibid.

Instabil armé

Sheikh Mufid skriver i boken al-Irshad:

”Allt möjligt folk visade support för Imam Hassan (fvmh); en del var hans och hans faders anhängare och en del var följare av dombeslutet (Khawarij), som ville kriga mot Muawiya på alla möjliga sätt och vis (inklusive fult spel). En del följde kaos och revolter och sökte krigsbyten, en del var tvivelaktiga och vissa följde sina stamledare med stamfanatism och brydde sig inte om religionen.”[1]

En armé som bestod av sådana personer hotades av uppdelning och revolt mot dess ledare vid varenda händelse. ”Khawarij var med Imam Hassan (fvmh), men för att så osämja, de gick för heligt krig, men med avsikt att sprida korruption.”[2]

Såhär talade Imam Hassan Mujtaba (fvmh) om de bakomliggande faktorerna för hans handling för en person som hade invänt gällande Hans Excellens fredsavtal:

”Iraks folk är ett folk som kommer att få den som litar på dem att bli besegrad, eftersom ingen av dem är eniga med någon annan i tänkande och önskningar. De har inget bestämt beslut gällande gott eller ont.”[3]

Sheikh Mufid skriver:

”Imam Hassan (fvmh) hade inget annat val än att acceptera fred och att överge krig, eftersom Hans Excellens följare var svaga och hade svag tro på Hans Excellens. Så som det såg ut protesterade de mot honom och många av dem ansåg det vara tillåtet att mörda honom och ville lämna över honom till fienden. Hans farbrors son (’Ubaydullah ibn Abbas) övergav honom och anslöt sig till fienden. Generellt sett valde folket den temporära världen och nonchalerade den kommande världens välsignelser.”[4]

Bland Imam Hassans (fvmh) soldater, som ytligt såg ut att lyda Imamen, fanns en grupp som var ledare över klaner i Kufa som i hemlighet skrev till Muawiya att de lydde och lyssnade på hans befallning. De uppmuntrade honom att komma till dem och de lovade att lämna över Imam Hassan till honom eller attackera och mörda Hans Excellens när Muawiya skulle komma nära med sin armé![5]

Zayd ibn Wahab Jahni sa: ”När de högg Imam Hassan med en dolk och Hans Excellens blev sängbunden och vårdades i Madain, gick jag till honom och sa: ”Vad är ditt beslut? Eftersom folk är förundrade och vilsna.” Hans Excellens svarade mig såhär: ”Vid Gud [svär jag] att jag känner Muawiya bättre än de som tror sig vara mina anhängare, planerar att mörda mig, stjäl mina ägodelar och tar mina pengar.”[6]

[1] Al Yasin, Sulh Imam Hasan, s. 170.

[2] Al Yasin, Sulh Imam Hasan, s. 177.

[3] Ibn Athir, al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 3, s. 407.

[4] Mufid, al-Irshad, vol. 2, s. 10.

[5] Mufid, al-Irshad, vol. 2, s. 9.

[6] Tabarsi, al-Ihtijaj, vol. 2, s. 290.

Faran från Khawarij

Abu Bakr Muhammed ibn Abdullah ibn ’Arabi, författaren till boken Ahkam al-Quran, säger:

”En av anledningarna till Imam Hassan Mujtabas (fvmh) fredsavtal var att han såg att Khawarij hade omringat honom, och han visste att om han fortsatte med att kriga mot Muawiya och gjorde sig upptagen med att konfrontera honom skulle Khawarij fått makt över islamiska områden och dominerat över dem. Och om han gjorde sig upptagen med att kriga mot Khawarij och driva tillbaka dem skulle Muawiya fått kontroll över islamiska områden och regioner som hans regering dominerade över.”[1]

[1] Ibn ’Arabi, Ahkam al-Quran, vol. 3, s. 152.

Folkets tröttnad för krig

Fr.o.m. Guds Sändebuds (fvmh) utvandring till Medina och att den islamiska regeringen hade bildats hade muslimerna i 40 år varit upptagna med krig. Dessa krig ägde rum på den Heliga Profetens (fvmh) tid och under perioden för de tre första kaliferna, mot romare, persier och en del grannliggande folkgrupper och nationer på den arabiska halvön. Även under perioden för Imam Alis (fvmh) kalifat hade de fått stå ut med tre stora interna krig.

P.g.a. denna anledning kunde man inte skåda någon dessvärre krigsanda från dem. Förutom en grupp av hängivna anhängare och krigslystna ungdomar hade resten valt att söka ro och hälsa och nöjt sig med den befintliga situationen. Av denna anledning svarade ett litet antal personer positivt när Imam Hassan (fvmh) och hans nära hjälpare, såsom Hijr ibn ’Adi och Qays ibn Sa’d Ansari, bjöd in folket till att förbereda sig för krig och visa sin närvaro i arméns militärbas. Resten visade ingen lust alls gentemot det.[1]

Imam Hassan (fvmh) sa följande till de som hade allierat sig med honom och gett sina löften om att hjälpa till och samarbeta med honom:

”Om ni talar sanning, är garnisonen i Madain min och er mötesplats. Anslut er således till mig där borta!”

Sedan så gick Hans Excellens mot Madain. De som ville gå ut i strid gick tillsammans med honom. Men en stor mängd bröt sina löften och fullföljde inte det som de hade lovat. De lurade honom såsom de tidigare hade lurat hans fader, de Troendes ledare (fvmh).[2]

Imam Hassan (fvmh) fördömde soldaterna genom att säga:

”Det är förvånansvärt [att se] en nation som inte har någon skam och inte heller [ligger på] någon nivå av religionens nivåer! Om jag lämnar över regeringen till Muawiya [svär jag] på Gud att ni aldrig kommer att finna någon undsättning under Umayyas ättlingars regering. [Jag svär] vid Gud, den Upphöjde, att de kommer att ofreda er med de värsta straffen och förtrycken.”[3]

Eller så har Hans Excellens i ett annat tal sagt:

”Jag såg att de flesta av er vänt ryggen till krig och visat motvilja för det, och jag tvingar er inte till någonting som ni ogillar.”[4]

[1] Mufid, al-Irshad, vol. 2, s. 6.

[2] Rawandi, al-Kharaij wa al-Jaraih, vol. 2, s. 574.

[3] Rawandi, al-Kharaij wa al-Jaraih, vol. 2, s. 576.

[4] Daynuri, Akhbar al-Tiwal, s. 220.

Beskyddande av religionen

Beskyddande av religionen kan nämnas som en av de viktigaste orsakerna till Imam Hassans (fvmh) fredsavtal, eftersom det islamiska samhället befann sig i en kritisk situation där ett krig mot Muawiya kunde leda till att hela religionen skulle förintas. Krig mot Muawiya gynnade inte folket i Kufa och inte heller gynnade det folket i Levanten, snarare skulle det skapa grunderna för en romersk invasion i den islamiska världen. Yaqubi skriver:

”Muawiya återvände till Levanten år 41 e.h. När han fick reda på att Roms armé, med en stor skara av soldater, hade valt att strida mot honom, skickade han person till dem och skapade fred genom att ge dem 100 000 dinarer.”[1]

Å andra sidan befann sig folk i en kulturell situation där blodspillan och krig medförde förakt för religionen och heligheter. Kanske var det p.g.a. denna anledning som Imam Hassan (fvmh) nämnde att beskyddande av religionen var en av orsakerna till fredsavtalet:

”Jag fruktade att muslimernas rötter skulle ryckas från marken och att ingen av dem skulle överleva. P.g.a. detta ville jag att Guds religion skulle beskyddas genom den fred som ägt rum.”[2]

[1] Ya’qubi, Tarikh Ya’qubi, vol. 2, s. 144-145.

[2] Sharif Qarashi, Hayat al-Hasan, s. 35.

Förhindrande av blodspillan

Imam Hassan (fvmh) sa såhär gällande anledningen till fred med Muawiya:

”Jag fann att jag skulle sluta fred med Muawiya, införa vapenvila och kompromissa med honom. Jag fann att det var bättre att förhindra blodspillan och meningen med denna handling var endast att jag ville erat bästa och [säkra] er överlevnad.”[1]

Han sa även:

”Helt visst hade jag kontroll över arabernas huvuden gällande att de skulle sluta fred med den jag skulle sluta fred med och att de skulle stridit mot den som jag skulle stridit mot, men jag lämnade [regeringen] p.g.a. Guds tillfredsställelse och för att skydda muslimernas liv.”[2]

Imamen (fvmh) svarade på Sulayman ibn Sards invändning såhär:

”Jag ser ingenting annat än det som ni ser. Gällande det jag gjorde hade jag ingen annat motiv än att förhindra blodspillan.”[3]

Hans Excellens säger i ett annat tal: ”Jag såg att förhindran av att muslimernas blod skulle spillas var bättre än blodspillan.”[4]

Muawiya ville att Imam Hassan (fvmh) skulle delta i kriget mot Khawarij efter fredsavtalet. Hans Excellens deltog inte i det kriget och skrev ett brev till Muawiya som svar:

”Å Muawiya! Om jag ville kriga mot någon från böneriktningens folk skulle jag först ha krigat mot dig! Men jag har lämnat dig och slutit fred med dig p.g.a. den islamiska nationens bästa och för att skydda muslimernas blod [från att spillas].”[5]

[1] Arbali, Kashf al-Ghumma, vol. 1, s. 571.

[2] Arbali, Kashf al-Ghumma, vol. 1, s. 523.

[3] Seyyed Murtaza, Tanzih al-Anbiya, s. 172.

[4] Tabarsi, al-Ihtijaj, vol. 1, s. 282.

[5] Ibn Athir, al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 3, s. 409.

Imam Hassans (fvmh) brist på stöd från folket

Då Imam Hassan (fvmh) skulle pröva folket inför krig mot Muawiya sa han: ”Om ni är redo för krig avvisar jag fred, och genom att lita på våra svärd lämnar vi hans ärenden till Gud. Men om ni tycker om att överleva, accepterar vi fred och försäkrar er [överlevnad].” Vid detta ögonblick skrek folket från alla håll i moskén och sa: ”Överlevnad, överlevnad!”[1]  och skrev under fredsavtalet [med sina röster].”[2]

Sheikh Mufid säger i boken al-Irshad:

”Det var tydligt för Imam Hassan att folket lämnade honom ensam och att Khawarij svor åt honom, ansåg Hans Excellens vara en förnekare, hatade honom och ansåg det vara tillåtet att mörda honom. De stal hans egendomar. Förutom dessa fanns inga andra som Imamen kunde vara fri från deras smutsiga tankar, förutom några få nära personer som tidigare var hans faders anhängare eller Hans Excellens egna anhängare. Dessa var en liten grupp som inte hade tillräcklig styrka att stå emot den storskaliga armén från Levanten.”[3]

Salim ibn Qays Hilali säger: ”När Muawiya kom till Kufa, ställde sig Imam Hassan (fvmh) upp inför hans närvaro och gick och satte sig uppe på predikstolen och efter att han prisat och tackat Gud sa han:

”[Jag svär] på Gud att om folket svor allians med mig, lydde mig och hjälpte mig skulle himlen ge sitt regn och jorden ge sina välsignelser till dem! Och du Muawiya! Du skulle aldrig begärt att få regera.”[4]

Imam Hassan (fvmh) talade om brist på stöd från folket och avsaknad av hängivna kompanjoner i en predikan:

”Om jag hade [tillräckligt med] hjälpare skulle jag inte lämnat över regeringen till Muawiya, eftersom det är förbjudet för Umayyaderna att regera.”[5]

Såhär svarade Hans Excellens när en person invände sig gällande fredsavtalet:

”Jag lämnade över regeringen till Muawiya p.g.a. den anledningen att jag inte hade [tillräckligt med] hjälpare för att kunna strida mot honom. Om jag hade [tillräckligt med] hjälpare skulle jag ha krigat mot honom dag och natt för att få ordning på affärerna.”[6]

[1] (البقیه, البقیه!)

[2] Ibn Athir, al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 3, s. 406.

[3] Mufid, al-Irshad, vol. 2, s. 10.

[4] Tabarsi, Ihtijaj, vol. 2, s. 289.

[5] Rawandi, al-Kharaij wa al-Jaraih, vol. 2, s. 576.

[6] Tabarsi, al-Ihtijaj, vol. 2, s. 291.

Tid och plats för fredsavtalet

Fredsavtalet skrevs under i regionen Maskin, och inför en ofantlig grupp från Levantens folk meddelades och bestämdes fredsavtalets stadgar.[1] Baqir Sharif Qarashi skriver i boken Hayat al-Hasan: ”Det råder skiljaktigheter gällande tiden för fredsavtalet, eftersom man nämnt tidpunkten då fredsavtalet slöts som Rabi’ al-Awwal år 41 e.h., Rabi’ al-Akhir och även Jamadi al-Ula.”[2]

 

Motståndarna till fredsavtalet  

 

Hajar ibn ’Adi, ’Adi ibn Hatam, Musib ibn Najbah, Malik ibn Dhamrah, Sufyan ibn Abi Leyla, Bashir Hamedani, Sulayman ibn Sard, Abdullah ibn Zubayr, Abu Sa’id och Qays ibn Sa’d tillhörde Imam Hassans (fvmh) hjälpare och de var emot detta fredsavtal.

Deras diskussioner med Hans Excellens har nedtecknats i historieböcker.[3]

 

Argumenten för Imam Hassans (fvmh) fred med Muawiya

Att beskydda Imamens och hans anhängares liv

 

Majoriteten av de Troendes ledare Alis (fvmh) speciella anhängare nådde martyrdöden i krigen Jamal, Siffin och Nahrawan. En liten skara av dem överlevde. Om ett krig skulle äga rum skulle Imam Hassan (fvmh) och hans anhängare utan tvekan behöva stå ut med förluster som inte skulle kunna kompenseras med tanke på Iraks folks svagheter, eftersom i sådana fall skulle Muawiya krossa dem enormt.

Abu Sa’id ’Aqisa säger: ”Jag gick till Imam Hassan (fvmh) och sa till Hans Excellens: ”Å son till Guds Sändebud! Varför slöt du fred med den vilseledda och förtryckande Muawiya samtidigt som du visste att sanningen var med dig?” Imamen svarade:

”Om jag inte gjorde detta skulle ingen av våra anhängare finnas kvar på jorden och alla skulle ha mördats.””[4]

Såhär svarade Imam Hassan Mujtaba (fvmh) en person som tilltalade honom med meningen ”Å de Troendes förödmjukare!” efter acceptansen till fred:

”Jag är inte de troendes förödmjukare, snarare är jag den som ger dem ära! Eftersom när jag såg att ni inte var förmögna att stå emot Levantens armé, lämnade jag över regeringen så att jag och ni skulle kunna överleva, precis så som en vis person skadar en båt för att dess ägare och passagerare ska överleva (en hänvisning till den koraniska berättelsen om profeten Moses och Hans Excellens Khizr i suran al-Kahf). Gällande mig och er är det på samma sätt, så att vi kan överleva bland fienderna och motståndarna.”[5]

Imam Hassan (fvmh) säger i en annan tradition: ”[Jag svär] vid Gud att det jag gjorde var bättre och mer fördelaktigt för mina anhängare än solens uppgång och nedgång.”[6]

Även så har det återberättats att Hajar ibn ’Adi gick till Imam Hassan (fvmh) efter fredsavtalet och protesterade mot Hans Excellens och sa: ”Har du målat de troendes ansikten svarta?”  Imam Hassan (fvmh) svarade: ”Det är inte på det viset att alla vill det som du vill eller tänker som du. Det jag gjorde var endast för att skydda era liv och för att säkra er överlevnad.”[7]

[1] Sharif Qarashi, Hayat al-Hasan, s. 471.

[2] Ibid.

[3] Sharif Qarashi, Hayat al-Hasan, s. 499-507.

[4] Saduq, ’Ilal al-Sharai’, vol. 1, s. 211.

[5] Majlisi, Bihar al-Anwar, vol. 75, s. 287.

[6] Majlisi, Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 19.

[7] Seyyed Murtazam Tanzih al-Anbiya, s. 170.