Imam Hassans (fvmh) asketism

För att bevisa Imam Hassans (fvmh) asketism räcker det med att han lämnade ifrån sig regeringen och nonchalerade möjligheten att regera, vilket var hans absoluta rättighet (som vi tidigare gått igenom), för att skydda muslimerna från blodspillan.

Det har återberättats från Sheikh Saduq (fvmh) att det skrivits en individuell bok om Imam Hassans (fvmh) asketism som heter Zuhd al-Hassan (Hassans asketism).[1]

Författare och skribenter är eniga om att Hassan ibn Ali (fvmh) var mer asketisk än någon annan förutom sin farfar, Guds Sändebud, och sin far, Ali (fvmd).[2]

Denna berättelse har även återberättats i Ibn ’Asakirs bok Tarikh via en person vid namn Mudrik ibn Ziyad, som sagt:

”Vi befann oss i Ibn Abbas trädgårdar när Imam Hassan, Imam Hussein (fvmd) och Abbas söner kom och njöt lite av naturen, sedan satte de sig bredvid en av trädgårdens rännilar. Sedan sa Imam Hassan (fvmh):

”Å Mudrik! Har du mat?”[3]

Jag svarade positivt. Jag bar maten med en brödbit, en del salt och två kvistar bladpersilja till Hans Excellens. Imamen (fvmh) åt det och sa:

”Å Mudrik! Vad är godare än detta?”[4]

Sedan hämtade de den bästa maten. Imamen (fvmh) uppmärksammade Mudrik och beordrade honom att samla betjänterna och ge dem den maten.

Mudrik samlade betjänterna och de åt av den maten. Men det gjorde inte Imamen (fvmh).

Mudrik frågade: ”Varför äter du inte?”

Imamen (fvmh) sa: ”[Eftersom] jag helt visst tycker mer om den maten.”[5]

[1] Återberättat från Ibn Qutaybahs ’Uyun al-Akhbar, vol. 3, s. 140.

[2] Hayat al-Imam al-Hasan (fvmh), vol. 1, s. 329-330.

[3]  «یا مدرک هل عندک غذاء؟»

 [4]  «یا مدرک ما اطیب هذا!»

[5] Ibn ’Asakirs Tarikh, vol. 4, s. 212.

« ان ذاک الطعام احب عندی »

Vem är lik dessa ädla herrar?

I Sheikh Saduqs (fvmh) bok al-Khisal har det återberättats att en man gick till Uthman ibn ’Affan, som satt intill moskéns dörr, och frågade honom om en gåva. Uthman beordrade att han skulle få 5 dirham.

Mannen sa: ”Denna mängd botar inte min värk. Vägled mig därmed till någon som kan besvara min önskan!”

Uthman pekade mot ett av moskéns hörn där Imam Hassan, Imam Hussein (fvmd) och Abdullah ibn Jafar satt och sa: ”Gå till dessa nobla personer!”

Mannen uppmärksammade även dem och berättade för dem om sin önskan.

Hussein (fvmh) vände sig mot mannen och sa:

”Att be [om pengar] är inte tillåtet förutom vid tre tillfällen: då blod spillts olyckligt, p.g.a. ett besvärligt lån, eller p.g.a. fattigdom som gjort en utarmad. P.g.a. vilken av dessa orsaker ber du [om pengar]?”[1]

Han svarade: ”P.g.a. en av dessa tre orsaker.”

Imam Hassan (fvmh) beordrade att 50 000 dinarer skulle ges till honom, Imam Hussein (fvmh) 49 000 dinarer och Abdullah ibn Jafar 48 000 dinarer!

Mannen fick pengarna och lämnade dem. Han passerade Uthman på vägen som frågade honom:

”Vad gjorde du?”

Mannen berättade om vad som skett och om Hassanains (fvmd) och Abdullah ibn Jafars generositet och nobless. Uthman blev häpnade och sa:

”Vilka är som dessa nobla personer?! De har blivit ammade med kunskap och de har samlat visdomen och det goda hos sig.”[2]

Skribenten tillägger att en liknande tradition återberättats i Ibn Qutaybas bok ’Uyon al-Akhbar med några skillnader:

  • Istället för Uthman nämndes Abdullah ibn Umar.
  • Imam Hassan (fvmh) sa till honom:

”Det är inte lämpligt att fråga [om pengar] förutom p.g.a. ett besvärligt lån, fattigdom som gjort en utarmad, eller för blodpengar som gjort en blottställd.”[3]

Mannen svarade: ”Det gäller en av dessa orsaker.”

  • Imam Hassan (fvmh) gav honom 100 dinarer och Imam Hussein (fvmh) gav honom 99 dinarer eftersom han inte tyckte om att handla precis som sin broder Hassan (fvmh) i välgörenhet.
  • Abdullah ibn Jafar nämns inte alls i denna tradition.[4]

[1]  «ان المسئلة لا تحل الا فی احدی ثلاث، دم مفجع، او دین مقرح، او فقر مدقع ففی ایها تسئل »

[2] Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 349.

من لک بمثل هوءلاء الفتیة؟!اولئک فطموا العلم فطما، و حازوا الخیر و الحکمة

[3]  « ان المسئلة لا تصلح الا فی دین فادح، او فقر مدقع، او حمالة مفظعة »

[4] Sheikh Saduqs Khisal, tredje sektionen.

Exempel på Imamens (fvmh) generositet och givmildhet

Gällande Imamens (fvmh) givmildhet har det återberättats många och intressanta traditioner. Några av dem kan ni läsa i denna text. I en tradition har det nämnts att Imam Hassan (fvmh) aldrig nekade någon tiggare och aldrig sa nej till dem. När Hans Excellens blev frågad om hur det kommer sig att han aldrig nekar någon tiggare svarade han:

”Jag är helt visst en tiggare hos Gud och ber till Honom. Jag skäms att själv be om någonting samtidigt som jag nekar någon behövande. Gud, den Upphöjde, har gjort mig van till att vara beroende av Honom. Han har gjort mig van i att Han skänker Sina välsignelser till mig, och jag har även blivit van i att skänka Hans välsignelser till folket. Jag fruktar att Han nekar mig Sina välsignelser om jag bryter min vana.”[1]

Imamen (fvmh) läste även denna poesi i relation till sitt uttalande:

«اذا ما اتانی سائل قلت مرحبا

När en tiggare kommer till mig säger jag: ”Välkommen,

بمن فضله فرض علی معجل

vare den vars dygd är en omedelbar plikt för ,

و من فضله فضل علی کل فاضل

och den vars dygd är förträfflig för varenda dygdesam person![2]

و افضل ایام الفتی حین یسئل »

Och de bästa dagarna för en ung man är då han bes om någonting!”

 

Detta är även en intressant berättelse:

Ibn Kathir har återberättat från Ahl al-Sunnahs stora lärda i boken al-Bidaya wa al-Nihaya att Imamen (fvmh) såg en svart slav som hade placerat en rund brödlimpa bredvid sig och satt och åt en bit av den, och gav en annan bit till en hund som befann sig där.

Imamen (fvmh) som skådade scenen sa till honom: ”Vad är din avsikt med denna handling?”

Han svarade: ”Jag skäms inför honom att inte ge honom mat samtidigt som jag äter.”[3]

Imamen (fvmh) sa till honom: ”Res dig inte upp förrän jag kommer!” Sedan gick han till slavens mästare och köpte honom tillsammans med den trädgården som han bodde i. Sedan friade han slaven och gav även trädgården till honom!”[4]

[1]  « انی لله سائل و فیه راغب و انا استحیی ان اکون سائلا و ارد سائلا و ان الله تعالی عودنی عادة، عودنی ان یفیض نعمه علی، و عودته ان افیض نعمه علی الناس، فاخشی ان قطعت العادة ان یمنعنی المادة !»

[2] Återberättat från Suyutis Kanz al-Madfon, tryckt i Bulaq, s. 234 och Nur al-Absar Shablanji, s. 111.

[3] « انی استحیی منه ان آکل و لا اطعمه »

[4] Ibn Kathirs al-Bidaya wa al-Nihaya, tryckt i Egypten, vol. 8, s. 38.

På vägen till Guds Hus och vallfärden

Som ni tidigare har läst gjorde Imam Hassan (fvmh) Hajj många gånger till fots. Dess antal har en del nämnt som 20 gånger och andra nämnt som 25 gånger. Bl. a. har Hakim Nayshaburi, en av Ahl al-Sunnahs stora lärda, återberättat från Abdullah ibn ’Ubayd att han sa:

”Helt visst gjorde Hassan ibn Ali 25 Hajj till fots, och de riddjur som var med honom drogs [utan att någon red på dem]”[1]

En liknande tradition har återberättats av Bayhaqi i Sunan al-Kubra och fler än tio personer från Ahl al-Sunnahs stora lärda från Abdullah ibn ’Ubayd.[2]

Fler än 50 andra traditioner har återberättats från Ahl al-Sunnahs återberättare och skribenter via Muhammed ibn Ali och Ali ibn Zayd ibn Judh’an med samma innehåll.[3]

Gällande detta har en intressant tradition återberättats i böckerna al-Kafi, al-Kharaij och al-Manaqib tillhörande Ibn Shahr Ashub[4] från Abu Usama via Imam Sadiq via hans fäder (fvmd) där det nämns att det är ett av Hans Excellens mirakel och under. Traditionen lyder enligt följande:

”Hassan ibn Ali (fvmh) reste från Mecka till Medina och gick till fots. Till följd av detta promenerande bildades blåsor på Hans Excellens fötter. Vissa av medresenärerna sa: ”Är det inte bättre om du sätter dig på ett riddjur så att dessa blåsor försvinner?”

Imamen (fvmh) sa: ”Nej, men när vi anländer till våra hus kommer en man med svart ansikte att komma till oss. Han har olja med sig som är bra för att lindra dessa blåsor. Köp den oljan från honom och diskutera inte mycket om priset (och pruta inte)!”

Vissa från sällskapet och tjänstefolket sa: ”Finns det inget sådant ställe där någon kommer och säljer ett sådant läkemedel på vägen?!”

Han sa: ”Jo, detta ställe är på vägen.”

De gick ett par mil efter denna diskussion och kom fram till en man med svart ansikte. Imam Hassan (fvmh) sa till sin betjänt: ”Detta är den svarta mannen [som jag talade om]. Köp oljan för det priset han säger!” När han gick till honom sa den svarta mannen: ”För vem vill ni ha denna olja?”

Han svarade: ”För Hassan ibn Ali ibn Abi Talib (fvmh).”

Den svarta mannen sa: ”För mig till honom!” När han kom till Imamen (fvmh) sa han:

”Å son till Guds Sändebud! Jag är helt visst din vän och jag begär inga pengar [från dig]. Men be till Gud att Han försörjer mig med en frisk son som älskar er Ahl al-Bayt, eftersom min fru höll på att föda när jag kom.”[5]

Imamen (fvmh) sa: ”Gå till ditt hem! Gud, den Upphöjde, kommer att ge dig en frisk son.”

Den svarta mannen gick omedelbart till sitt hus och skådade att Gud skänkt honom en frisk son. Han återvände glatt till Imam Hassan (Fvmh) och bad för Hans Excellens och meddelade honom om barnets födelse. Imamen (fvmh) smörjde in sina fötter med oljan. Innan han hade lämnat huset hade blåsorna på Hans Excellens fötter försvunnit.

[1] لقد حج الحسن بن علی خمسا و عشرین حجة ماشیا و ان النجائب لتقاد معه

Hakims Mustadrak, vol. 3, s. 169.

[2] Mulhaqat Ihqaq al-Haqq, vol. 11, s. 123.

[3] Ibid.

[4] Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 324 och Ibn Shahr Ashubs Manaqib, vol. 4, s. 7.

[5]  « یابن رسول الله انی مولاک لا اخذ ثمنا و لکن ادع الله ان یرزقنی ولدا سویا ذکرا یحبکم اهل البیت فانی خلفت امراتی تمخض »

Hans Excellens förtrolighet till Koranen och hans fruktan

I boken Seyr I’lam al-Nubala’ tillhörande Dhahabi (en av Ahl al-Sunnahs stora lärda) har det återberättats från Umm Musa att hon sagt:

”Imam Hassan ibn Alis (fvmh) tradition var att när han skulle gå och lägga sig läste han suran Kahf (Grottan) och sedan sov.[1]

Zamakhshari har i boken Rabi’ al-Abrar återberättat att Hassan ibn Ali var sådan att när han blev klar med att tvaga sig inför bönen blev han gul [i ansiktet] och sa:

”Den som vill träffa Ägaren av Herraväldet bör få en annan färg [i ansiktet].”[2]

Sheikh Saduq (fvmh) har i boken Amali återberättat från Imam Riza (fvmh) att han sa:

”När Imam Hassans (fvmh) bortgång anlände grät han. Hans Excellens frågades: ”Hur kan du gråta samtidigt som din position i relation till Guds Sändebud (fvmh) är som den är, och Guds Sändebud (fvmh) talat så och så om er[3], och du gjort Hajj 20 gånger till fots, och delat dina förmögenheter med Gud tre gånger?”

Imamen (fvmh) svarade: ”Jag gråter endast p.g.a. två anledningar: fruktan inför domedagen och separation från de jag älskar.[4][5]

I en annan tradition från Ahl al-Sunnah har det rapporterats att när hans bror Hussein (fvmh) frågade om Hans Excellens gråtande fick han som svar:

”Å min broder! Min otålighet är bara för att jag helt visst ska träda in i någonting som jag [tidigare] inte gått in i, och jag ser en skapelse från Guds skapelser som jag inte sett [tidigare].”[6]

Följande motto har Ibn Ashub och andra historiker återberättat från Hans Excellens gällande asketism och nonchalerandet av den här världen:

قل للمقیم بغیر دار اقامة

Säg till den som bosatt sig i det kortvariga huset,

حان الرحیل فودع الاحبابا

att det snart är dags att åka! Säg därmed farväl till vännerna,

ان الذین لقیتهم و صحبتهم

de som du mött och gjort sällskap med!

صاروا جمیعا فی القبور ترابا

De har allesammans helt visst förvandlats till jord i gravarna.

یا اهل لذات دنیا لا بقاء لها

Å ni som eftersträvar den här temporära världens njutningar!

ان المقام بظل زائل حمق

Helt visst är det oförnuftigt att slå sig ned i den kortvariga skuggan.

لکسرة من خسیس الخبز تشبعنی

Sannerligen gör en vanlig brödbit mig mätt

و شربة من قراح الماء تکفینی

och en saftblandning tillfredsställer mig

و طرة من دقیق الثوب تسترنی

och en bit tunt tyg täcker mig när jag lever

حیا و ان مت تکفینی لتکفینی

och om jag dör så svep mig för min svepning!

[1] Mulhaqat Ihqaq al-Haqq, vol. 11, s. 114.

[2] «حق علی من اراد ان یدخل علی ذی العرش ان یتغیر لونه»

Mulhaqat Ihqaq al-Haqq, vol. 11, s. 112 och en liknande hadith har även återberättats i Manaqib.

[3] Det som verkar menas är traditioner som ”Hassan och Hussein är helt visst Paradisets folks ungdomars två mästare.” och liknande traditioner.

[4] «انما ابکی لخصلتین: لهول المطلع و فراق الاحبة»

[5] Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 332, Amali Majlisi, s. 39 och Kashf al-Ghumma, s. 167.

[6] «یا اخی ما جزعی الا انی ادخل فی امر لم ادخل فی مثله و اری خلقا من خلق الله لم ار مثلهم قط»

Mulhaqat Ihqaq al-Haqq, vol. 11, s. 174.

I en annan tradition sa han:

انی اقدم علی امر عظیم و هول لم اقدم علی مثله قط»»

Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 154.

Hans Excellens ödmjukhet och vördnad

Ibn Shahr Ashub (i boken Manaqib), Ibn Abi al-Hadid (i boken Sharh Nahj al-Balagha) och andra har återberättat att Imam Hassan ibn Ali (fvmh) passerade en grupp fattiga personer[1] som satt på marken och åt brödbitar som de hade placerat framför sig. När de såg Hans Excellens bjöd de honom vänligt på mat och sa:

”Å son till Guds Sändebuds dotter, varsågod och ät!”[2]

Imamen (fvmh) gick ned från riddjuret och läste denna vers:

”… Han älskar inte de högmodiga”[3]

Sedan började han äta deras mat. När han blev mätt bjöd han dem hem till sig. Därefter tog han hand om dem och gav dem mat och även kläder. När de hade gått sa han:

”Trots allt detta tillhör dygd dem[4], eftersom de inte hade någon annan mat än det som de gav mig, men vi har mer än det vi gav dem.[5][6]

Allamah Muhammed Baqir Majlisi (fvmh) har i boken Bihar al-Anwar återberättat från en del pålitliga böcker från boken Manaqib där det står att en man vid namn Najih återberättat följande:

”Jag såg Hassan ibn Ali (fvmh) äta och att en hund stod framför honom. För varje bit mat som Hans Excellens åt gav han hunden en liknande mängd mat.

Jag som skådade denna vy sa till Hans Excellens: ”Tillåter ni att jag kastar sten på hunden för att jaga iväg den från din mat?” Han svarade: ”Lämna honom! Jag skäms helt visst inför Gud, den Upphöjde och Glorifierade, att någonting som innehar en själ tittar på mitt ansikte samtidigt som jag äter, och att jag sedan inte ger mat till honom.”[7]

Suyuti har i boken Tarikh al-Khulafa återberättat att Imam Hassan (fvmh) en gång satt ned på en plats. När han ville resa sig upp kom en fattig person till honom. Imamen (fvmh) välkomnade den fattiga mannen och var vänlig mot honom. Sedan sa Imamen till honom:

”Sannerligen satt du dig ned när vi skulle resa oss upp. Tillåter du mig att gå härifrån?”[8]

Den fattiga mannen sa: ”Ja, å son till Guds Sändebud!”[9]

[1] I återberättelsen från Ibn Abi al-Hadid och Ibn Qushayri står det barn (Sibyan) istället för fattiga.

[2] هلم یابن بنت رسول الله الی الغداء!

[3] Heliga Koranen – 16:23.

[4] I Ibn Qushayris återberättelse står det ”الید لهم” vilket inte har någon större skillnad i betydelse.

[5] Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 352 och Mulhaqat Ihqaq al-Haqq, vol. 11, s. 114.

[6] الفضل لهم لانهم لم یجدوا غیر ما اطعمونی، و نحن نجد اکثر منه

[7] Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 352, Muwaffaq ibn Ahmads Maqtal al-Hussein, s. 102.

»دعه انی لاستحیی من الله عز و جل ان یکون ذو روح ینظر فی وجهی و انا آکل ثم لا اطعمه «!

[8] «انک جلست علی حین قیام منا افتاذن بالانصراف؟»

[9] «نعم یابن رسول الله»

Suyutis Tarikh al-Khulafa, s. 73.

Hans Excellens uppförande

En liten del av Imam Mujtabas (fvmh) dygder har vi tidigare nämnt, och en del av dem informerar vi er om här:

Den bortgångne Sheikh Saduq har i boken Amali återberättat från Imam Sadiq (fvmh) att H. Exc. sa:

”Hassan ibn Ali (fvmh) var den person som dyrkade Gud mest bland folket under sin tid, och den mest asketiska och framstående av dem alla, så pass att när han gick för att utföra Hajj gick han till fots och ibland barfota.”[1]

Varje gång han tänkte på döden, sin framtida grav, domedagen och återuppståndelsen och passerandet av bron på domedagen grät han.

Varje gång han erinrade stoppstället framför Gud, den Upphöjde, och på samlingsplatsen under domedagen jämrade han sig och föll mot marken…

När han stod och bad skakade hans kroppsdelar, och när paradisets och helvetets namn nämndes i hans närvaro blev han nervös och orolig och bad Gud, den Upphöjde, om att få komma till paradiset och att hållas på långt avstånd ifrån helvetet… Varje gång han kom till meningen ”Å ni som tror” då han läste Koranen sa han: ”Jag står till din tjänst, å Allah, jag står till din tjänst!”[2]

Hans Excellens erinrade Gud hela tiden då någon såg honom, och han var mer sanningsenlig och vältalig än någon annan…[3]

Den bortgångne Ibn Shahr Ashub har i boken ”Manaqib” återberättat från Muhammed ibn Ishaqs bok att han sa: ”Efter Guds Sändebud (fvmh) har ingen nått Hassan ibn Alis nivå av heder och höghet.”[4]

Sedan sa han att det fanns en tradition att man brukade rulla ut en matta utanför hans dörr och när han kom ut och satte sig på den stängdes vägen, och i respekt till honom gick ingen förbi honom. När han förstod att någon ville passera reste han sig upp och gick in i huset. Därefter öppnades vägen så folk kunde passera…

En traditionsåterberättare säger:

”Jag såg helt visst honom gå till fots på vägen till Mecka, och ingen av Guds skapelser såg honom förutom att han gick till fots, så pass att jag såg Sa’d ibn Abi Waqqas promenera (i respekt till Hans Excellens).”[5]

Det har återberättats från Fattal Nayshaboris bok Rowdhat al-Wa’izin att han sa:

”Hassan ibn Ali var sådan att när han tvagade sig inför bönen vek sig hans lemmar (av Gudsfruktan) och han blev gul [i ansiktet]. När han frågades om anledningen till detta sa han: ”Varenda person som står inför Tronens (Herraväldets) Herre bör bli gul [i ansiktet] och personens lemmar bör vika sig.” När han (fvmh) kom fram till moskén höjde han på sitt huvud och sa: ”Å min Gud! Din gäst står framför Din dörr. Å Rättfärdige! En orättfärdig person har kommit till Dig. Byt således ut det fula som finns hos mig med det vackra som finns hos Dig, å Generöse!…”[6]

Det har återberättats från Zamakhsharis bok ”Faiq” att Imam Hassans (fvmh) tradition var att när det blev dags för morgonbön talade han inte med någon förrän solen gick upp…

Hans Excellens gjorde Hajj 25 gånger till fots…

Han delade in sina förmögenheter i två delar… (alltså hälften av dem skänkte han till fattiga i Guds väg)[7]

Det har återberättats från Abi Na’ims bok Hilyat al-Awliya att Imam Baqir (fvmh) sagt:

”Hassan sa: ”Jag skäms helt visst inför Gud inför att få träffa Honom samtidigt som jag inte skulle ha gått till Hans hus till fots.” P.g.a. detta gick han 25 gånger från Medina till fots.”[8]

Och i hans bok refererar han till Shuhab ibn ’Amir som sagt att Hassan ibn Ali (fvmh) delade sina förmögenheter, t.o.m. ett par hästskor, i hälften med Gud, den Upphöjde…

Och i hans bok refererar han till Abi Najih att Hassan ibn Ali (fvmh) gjorde Hajj till fots och delade sina förmögenheter i två halvor. Han refererar även till Ali ibn Judh’an i sin bok som sagt:

”Hassan ibn Ali (fvmh) delade sina egendomar i hälften tre gånger och delade dem med Gud…”

[1] Gällande detta kommer ni om Gud vill läsa en intressant berättelse, som även handlar om ett mirakel och som återberättats från en mörkhyad person, i en kommande text.

[2] لبیک اللهم لبیک

[3] Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 331.

[4] ما بلغ احد من الشرف بعد رسول الله (ص) ما بلغ الحسن

[5] و لقد رایته فی طریق مکة ماشیا فما من خلق الله احد رآه الا نزل و مشی حتی رایت سعد بن ابی وقاص یمشی

Manaqib Al Abi Talib, vol. 4, s. 7.

[6]  « ان الحسن بن علی کان اذا توضا ارتعدت مفاصله و اصفر لونه، فقیل له فی ذلک فقال: حق علی کل من وقف بین یدی رب العرش ان یصفر لونه و ترتعد مفاصله، و کان علیه السلام اذا بلغ باب المسجد رفع راسه و یقول: الهی ضیفک ببابک یا محسن قد اتاک المسی ء فتجاوز عن قبیح ما عندی بجمیل ما عندک یا کریم«…

[7] I vissa traditioner såsom traditionen som återberättats i Kashf al-Ghumma från Ali ibn Zayd ibn Judh’an står det: ”Hassan ibn Ali kom ut med sina pengar två gånger (alltså han gav allt han hade gav han i Guds väg) och delade sina pengar med Gud tre gånger (alltså att han gav hälften av det han hade i Guds väg). (Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 349)

«خرج الحسن بن علی من ماله مرتین و قاسم الله ثلاث مرات »

[8] قال الحسن: انی لاستحیی من ربی ان القاه و لم امش الی بیته فمشی عشرین مرة من المدینة علی رجلیه

Mänskliga perfektioner

Imam Hassan (fvmh) påminde om sin fader gällande mänskliga perfektioner och var ett fullständigt exempel av sin ärade farfar. Så länge som Profeten (fvmh) levde hade han och hans bror Hussein en plats bredvid Hans Excellens. Ibland gav han dem skjuts på sin rygg och pussade dem och luktade på dem.
Det har återberättats från den Heliga Profeten (fvmh) att han gällande Imam Hassan och Imam Hussein (fvmd) sagt: ”Dessa två söner till mig är ledare. Ibland reser de sig upp (i revolt) och ibland sätter de sig ned (för att skipa fred) ”.
Imam Hassan (fvmh) gjorde Hajj 25 gånger till fots, samtidigt som han lugnt gick bredvid hästarna som leddes. Varje gång han tänkte på döden och sin framtida grav grät han. Varje gång han erinrade sig om dagen för redovisning av ens handlingar jämrade han sig så mycket att han blev medvetslös, och varje gång han erinrade sig om paradiset och helvetet vred han sig om som om han vore biten av en orm.
Han bad till Gud om att få komma till paradiset och han sökte beskydd hos Honom från helvetets eld. När han tvagade sig inför bönen och stod och bad skakade hans kropp och han blev gul i ansiktet. Två femtedelar av alla hans pengar skänkte han i Guds väg och resten av hans förmögenheter delade han med Gud. Det har sagts att ”Hassan (fvmh) var den mest dyrkande personen och den mest likgiltiga gentemot världens prydnader bland folket under sin tid”. I Imam Hassans (fvmh) natur fanns dem största tecknen för mänsklighet. Varenda person som såg honom ansåg honom vara storartad, och varenda person som var i kontakt med honom visade kärlek till honom, och varenda vän eller fiende som hörde hans tal eller predikan dröjde med nöje tills han blev klar med sitt tal och avslutade sin predikan.
Muhammed ibn Ishaq sa: ”Efter Guds Sändebud (fvmh) har ingen nått Hassan ibn Alis nivå av heder och höghet. Man brukade rulla ut en matta utanför hans dörr och när han kom ut och satte sig på den stängdes vägen, och utav respekt för honom gick ingen förbi honom. När han förstod att någon ville passera reste han sig upp och gick in i huset. Därefter kunde folk passera.”
På vägen till Mecka klev han ned från sitt riddjur och fortsatte sin resa till fots. Alla i karavanen imiterade honom, t.o.m. Sa’d ibn Abi Waqqas gick till fots och gick bredvid Hans Excellens. Ibn Abbas, som var äldre än Imam Hassan och Imam Hussein (fvmd), brukade ta tag i deras hästars tyglar och var stolt över detta och sa: ”Dessa är Guds Sändebuds söner.” Med denna position och ställning var hans ödmjukhet så pass att han en dag passerade en grupp behövande människor som hade placerat brödbitar på marken och själva satt på marken och åt. När de såg Hassan ibn Ali sa de:
”Å Guds Sändebuds son, kom och ät med oss!”
Imam Hassan (fvmh) gick omedelbart ned från sitt riddjur och sa:
”Gud tycker inte om högmodiga människor!”
Därefter började han äta tillsammans med dem. Sedan bjöd han dem hem till sig och gav dem både mat och kläder.”