Svaghet i krig och attacken mot Imamens tält

Muawiya kom till Irak med sin armé och slog sig ned i Maskin. Imam Ali (fvmh) hade förberett en armé under sina sista dagar i livet för att anfalla Levanten, men p.g.a. hans martyrskap uteblev anfallet. Denna armé skulle ha gjort sin uppgift, men vem skulle ta befälet? Qays ibn Sa’d ibn ’Ibadah eller Ubaydullah ibn Abbas?

Qays gjorde sig redo för att gå mot Levanten och Imam Hassan (fvmh) gick mot Madain. Men varje dag hände det någonting nytt i arméns läger. En dag rapporterades det att Qays hade blivit mördad. Det skedde en revolt i armén då denna nyhet hade spridits.[1] Folk sprang mot Imamens tält och de stal det som fanns. De stal till den gränsen att de ryckte till sig mattan han satt på. Han attackerades när han skulle gå därifrån för att söka skydd och han träffades i låret med ett spjut.

Muhammed ibn Jarir Tabari har skrivit: ”Dagen då Hassans (fvmh) tält plundrades gick han till Mukhtars farbror, Sa’d ibn Mas’uds (Thaqafi) hus. Sa’d styrde över Madain från Imamens sida. Mukhtar sa till Sa’d:

”Vill du att rikedomar och ära ska komma dig till hands?”

Sa’d: ”Hur då?”

Mukhtar: ”Grip Hassan och lämna över honom till Muawiya och få vad än det du vill ha!”

Sa’d: ”Guds förbannelse över dig! Vilken ond man du är! Hur skulle jag kunna lämna över Profetens dotterson till hans fiende?”[2]

Mukhtar är samma person som 25 år senare ledde shiamuslimernas rörelse mot Umayyaderna i Kufa. Kanske har de nästkommande sagopåhittarna (Abdullah ibn Zubayrs vänner) smutskastat Mukhtar med detta. Men det är även möjligt att det stämmer. Men hur som helst blir en sak tydlig mellan raderna i dessa rapporter, vilket är en sanning som fanns och finns bredvid varenda revolution, revolt eller övergång, och det är att det fanns en grupp i Kufa som var ute efter sin egen vinning och inte muslimernas bästa.[3]

Då Imam Hassan (fvmh) vittnade sådan olydnad och snarare fräckhet från de som påstod sig vara hans vänner, ansåg han motstånd vara lönlöst. Om han fortsatte stå emot Muawiya och beordrade armén att avancera framåt (om armén ens stannade kvar hos honom), skulle de utan tvekan fly kort efter att de lämnat Madain och t.o.m. göra det som Mukhtar hade i sinnet och föreslagit för sin farbror, och lämnat över Imamen till hans fiende. Till slut slöt Imam Hassan (fvmh) fred med Muawiya.[4]

Imam Hassan (fvmh) sa: ”Jag såg att majoriteten av er hade flytt från krig och visat missnöje med det. Jag tvingar er inte till någonting som ni ogillar.”[5]

[1] Ibid.

[2] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 159, återberättat från Tabari, Tarikh al-Rusul wa al-Muluk, vol. 7, s. 2 och Ibn Athir, al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 3, s. 404.

[3] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 159.

[4] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 160.

[5] Daynuri, Akhbar al-Tiwal, s. 220.