Folkets förbund med Hassan ibn Ali (fvmh)

När den fruktansvärda händelsen om att Ali (fvmh) blev träffad av ett svärd i Kufa-moskén inträffade och Mästaren (fvmh) blev sjuk beordrade han Hassan att han skulle leda folket i bönen, och i det sista skedet av hans liv valde han ut honom som sin efterträdare med att säga:

”Min son! Efter mig är du innehavaren av position och mitt blod.”

Han tog Hussein, Muhammed och de resterande av hans barn, shiamuslimernas ledare och de nobla personerna från hans familj som vittnen för detta testamente, och gav Boken och sitt vapen till honom. Sedan sa han:

”Min son! Guds Sändebud har beordrat att jag ska utse dig till min efterträdare och [att jag ska] lämna över Boken och mitt vapen till dig. Även så utsåg Hans Excellens mig till sin efterträdare och gav Boken och sitt vapen till mig och beordrade mig att befalla dig att ge dessa saker till din broder Hussein i de sista ögonblicken av ditt liv.”

Imam Hassan (fvmh) stod inför skaran av muslimer och ställde sig på sin faders predikstol. Han ville tala om den stora tragedin, sin fader Alis (fvmh) martyrskap, med folket. Efter att han hade prisat och tackat Gud, den Upphöjde, och det Heliga Sändebudet (fvmh) sa han:

”Sannerligen har en sådan [fullkomlig] person gått bort i natt att tidigare folk inte gått förbi honom [i dygd] och [inte heller] kommer framtida folk att nå honom [i dygd]!”

Sedan talade han om det mod, jihad och strävanden som Ali (fvmh) utfört i islams väg, och de vinster som han uppnått i krig. Han visade att han endast ägde 700 dirham av de värdsliga förmögenheterna vid dödsögonblicket. Dessa pengar kom från hans del av statskassan och med dem ville han förse sin familj med en betjänt.

Vid detta skede, då den stora moskén var proppfull av folk, reste sig Ubaydullah ibn Abbas upp och uppmuntrade folket att ge sitt heliga löfte om lydnad till Hassan ibn Ali. Folket gav sitt heliga löfte till Imam Hassan med entusiasm och förtjusning. Denna dag var samma dag som hans faders bortgång, alltså den 21 Ramadan år 40 e.h.

Allt folk från Kufa, Madain, Irak, Hijaz och Jemen svor trohetsed till Hassan ibn Ali med passion, förutom Muawiya som ville någonting annat. Han ville att det som skedde för Hassans fader skulle ske för honom också.

Efter folkets allians började Imam Hassan att predika och bad dem att lyda Profetens (fvmh) Ahl al-Bayt, som är ett av de två ovärderligt värdefulla tingen (al-Thaqalayn) och i höjd med den Heliga Koranen, och varnade dem om Satans fällor och hans anhängare.

Imam Hassans (fvmh) sätt att leva på under sin tid i Kufa gjorde honom till en god förebild och en orsak till hopp och han blev älskad av folket. Hassan ibn Ali (fvmh) uppfyllde ledarskapets kriterier, eftersom han var Guds Sändebuds (fvmh) barn. Vänlighet mot honom var ett av villkoren för tro och den nödvändiga konsekvensen av förbundet med honom var att folket skulle lyda honom.

Imamen (fvmh) gav struktur till olika ämbeten, valde ut guvernörer för alla städer och fick ordning på affärerna. Men det dröjde inte länge förrän folk insåg att Imam Hassan (fvmh) var lika bestämd som sin fader i att verkställa rättvisa, lagar och islamiska domar och många människor började därmed konspirera mot honom. De skrev t.o.m. brev till Muawiya i hemlighet och uppmuntrade honom till att röra sig mot Kufa, och de garanterade att så fort hans armé skulle komma nära Hassan ibn Alis (fvmh) krigsläger skulle de få Hassan att underkasta sig, utan att vara förmögen till att göra någonting åt saken eller att de plötsligt skulle mörda honom.

Khawarij samarbetade med dem i denna konspiration p.g.a. deras enighet om fientlighet mot den hashimitiska regeringen. Gentemot denna grupp av hycklare valde Alis (fvmh) efterföljare och en grupp från Emigranterna och Hjälparna att komma till Kufa och bosätta sig där. Dessa nobla personer var stabila i deras nivåer av hängivenhet och vänskap i alla situationer, både i början efter förbundet och då Imamen (fvmh) beordrade om heligt krig.

När det skedde uppror och revolter ansåg Imam Hassan (fvmh) att Muawiya var mot honom, eller så kallade Imamen honom till att inte lyda konspirationer och blodspillan. Men Muawiya svarade endast Imamen (fvmh) med argumenten att han var mer erfaren i att regera, mer prövad gällande detta och äldre än honom! Ibland erkände Muawiya Imamens lämplighet i sina brev genom att skriva:

”Efter mig tillhör kalifatet dig, eftersom du förtjänar det mer än någon annan.”

Det sista svaret som han skickade till Imam Hassans (fvmh) budbärare var att de borde vända om och att:

”Mellan oss och er finns inget annat [alternativ] än svärdet.”

På detta vis började fiendskap och olydnad från Muawiyas sida, och det var han som startade med att kriga mot sin tids Imam.

Muawiya fann framgång m.h.a. förgiftade intriger, att välja passande tillfällen och att införa en anda av intriger och hyckleri. Genom att köpa eländiga anhängare, sprida lögner och införa en mentalitet av hopplöshet bland folk med svag tro blev han mäktigare och fick mer stöd från folket. Han kallade även alla sina soldater till att rusta upp för krig. Imam Hassan (fvmh) bestämde sig även för att svara på Muawiyas provokationer och förklarade officiellt krig.

Det fanns personer i Muawiyas armé som deltog p.g.a. pengar och var anställda av Levantens regering, men i Imam Hassans (fvmh) armé syntes strålande ansikten bland shiamuslimerna såsom Hijr ibn ’Adi, Abu Ayyub Ansari och ’Adi ibn Hatim m.fl. som Imamen (fvmh) beskrivit genom att säga: ”Varenda en av dem var mer än en armé.” Men gentemot dessa framstående personer fanns även viljesvaga personer som svarade på kriget med att fly och som hade krafter att skapa hyckleri och blev förälskade i guld och världens skönheter.

Imam Hassan (fvmh) fruktade denna asymmetri från första början. De har skrivit att Iraks totala armé bestod av 350 000 soldater. Imam Hassan (fvmh) talade i den stora moskén i Kufa och bad soldaterna att röra sig mot Nakhilah. ’Adi ibn Hatim var den första personen som satte fram sin fot och lydde Imamens befallning. Många andra lydde även honom.

Imam Hassan (fvmh) befallde Ubaydullah ibn Abbas, som var Imamens släkting och bland de första personerna som uppmuntrade folk att alliera sig med Imamen, att gå mot Maskin, som var den nordligaste punkten i det hashimitiska Irak, tillsammans med 12 000 man. Men Muawiyas satanistiska viskningar påverkade honom och fick honom att byta sida genom att erbjuda Ubaydullah en miljon dirham och ge honom hälften kontant. Resultatet blev att 8 000 av 12 000 soldater följde med honom och sålde sin religion för världens glitter.

Efter Ubaydullah ibn Abbas blev det Qays ibn Sa’ds tur att ta över kommandot. Muawiyas armé och hycklarna försvagade Imam Hassans (fvmh) armés moral genom att sprida rykten om att Qays blivit mördad. En del av Muawiyas medarbetare, som kommit till Madain och träffat Imam Hassan (fvmh), spred även ryktet bland folket om att Imamen (fvmh) accepterat fred. En person från sekten Khawarij terroriserade även H. Exc. Imam Hassan genom att träffa honom i låret med ett spjut. Träffen var så illa att Hans Excellens lårben skadades och ett mycket allvarligt sår uppkom i Hans Excellens lår.

Således blev situationen för Imamen (fvmh) sådan att det inte fanns någon annan lösning än att acceptera fred med Muawiya. När Muawiya fann situationen vara till hans fördel föreslog Imam Hassan (fvmh) att skipa fred. Imam Hassan höll ett tal för att diskutera med sina soldater om frågan och uppmuntrade och sporrade dem till att kriga. Men många av dem ville ha fred. En del irriterade även den felfria Imamen med deras ord.

Slutligen accepterade Imam Hassan (fvmh) Muawiyas förslag om fred, men detta menades endast att begränsa Muawiya till att följa villkor och löften. Men det var uppenbart att någon som Muawiya inte skulle hålla sina löften länge och snart skulle bryta mot en efter en när han hade möjlighet. Slutsatsen är att Muawiyas orena verklighet, hans brytande av löften och att han inte var trogen mot att betala tillbaka skulder och att hålla allianser skulle bli tydliga för alla människor. Genom att acceptera fred hindrade även Imam Hassan (fvmh) att det skulle ske någon blodspillan och att muslimer skulle döda varandra, vilket var Muawiyas huvudmål. Muawiya ville hugga av shiamuslimernas rot och förgöra Alis familjs (fvmh) följeslagare till vilket pris som helst.

På detta vis dök Imam Hassans (fvmh) strålande ansikte upp, precis som hans noble farfar Guds Sändebud (fvmh) förutsagt, som den Store fredsmäklaren på islams horisont.  Muawiya hade inget annat än materiella syften i åtanke när han föreslog fred. Han ville dominera över regeringen. Men Imam Hassan (fvmh) blev inte nöjd över detta förutom med den aspekten att han kunde skydda sin skola och teologi från undergång och rädda sina följeslagare från att förintas.

De villkor som fanns i fredsavtalet var följande:

1. Muawiya är förpliktigad att handla enligt Boken (Koranen), Guds och Guds Sändebuds (fvmh) traditioner och de lämpliga kalifernas metoder.
2. Efter sig får han inte utse någon kalif.
3. Han får inte konspirera mot Imam Hassan (fvmh) och Alis (fvmh) ättlingar och deras följeslagare någonstans inom den islamiska nationens gränser.
4. Förbannandet över Ali (fvmh) måste upphöra.
5. Ingen skada eller förlust får vållas någon muslim.

De tog Gud, Guds Sändebud (fvmh) och en stor skara personer som vittnen för detta avtal. Muawiya kom till Kufa tillsammans med ett antal personer för att fredsavtalet skulle gå igenom inför Imam Hassans (fvmh) närvaro och att muslimerna skulle uppmärksammas om frågan. En ström av folk kom till Kufa p.g.a. detta.

Först gick Muawiya upp och satte sig på predikstolen och talade kort, bl. a. sa han:

”Var uppmärksamma, å Kufas folk! Tror ni att jag stred mot er p.g.a. bönen, fastan, allmosan och vallfärden? Jag förde krig mot er för att [kunna] regera över er och få kontroll över er. Nu har Gud gett mig det jag önskade, även om ni inte tycker om detta. Nu ska ni veta att vartenda blod som spills över denna jord spills förgäves, och vartenda avtal som jag har ingått med någon ligger under mina två fötter.”

På detta vis placerade han avtalet, som han själv skrivit, föreslagit och signerat med sitt sigill, under sina två fötter! Vad fort han vanärade sig själv! Sedan gick Hassan ibn Ali (fvmh) upp på predikstolen med storslagenhet och ledarskapets värdighet. Folk förbryllades av honom när de såg honom och han uppmanade de närvarande att visa respekt. Han höll ett viktigt historiskt tal. Efter att ha tackat och prisat världens Gud och skickat många välsignelser över Guds Sändebud (fvmh) sa han följande:

”… Vid Gud svär jag att jag är hoppfull om att jag är den skapelsen som vill skapelsen det bästa, och tack och pris tillhör Gud för att jag inombords inte hatat någon muslim och inte vill någon muslim något hemskt eller elakt…”

Sedan sa han:

”Muawiya trodde att jag ansåg honom vara värdig kalifatet och inte mig själv vara värdig det. Han ljuger. Vi (Ahl al-Bayt) är mest värdiga att regera enligt Guds, den Upphöjdes och Glorifierades Bok och Hans profets åsikt. Så fort Guds Sändebud gick bort har vi hela tiden blivit förtryckta.”

Sedan talade han om händelsen i Ghadir Khumm, att hans far Ali (fvmh) blivit fråntagen kalifatet och att kalifatet gått vilse ifrån dess sanna väg och sa:

”Denna vilseledning blev orsaken till att slavar som blivit friade och deras barn, alltså Muawiya och hans medhjälpare, även fått smak för kalifatet.”

Eftersom Muawiya talade illa om Ali (fvmh) i sitt tal, förbannade Imam Hassan (fvmh) Muawiya efter att ha presenterat sig själv och hans överlägsenhet i släktband och personliga meriter, och ett stort antal muslimer sa amen i Muawiyas närvaro. Och vi säger även amen.

Hassan (fvmh) blev redo att åka till Medina efter ett par dagar. På detta vis fick Muawiya makt över det islamiska kalifatet och kom till Irak. I det öppna och officiella talet trampade han på fredsavtalets villkor och använde sig av alla möjliga metoder, och tillät de svåraste påtryckningarna och tortyrerna mot Ahl al-Bayt (fvmd) och deras efterföljare. Imam Hassan (fvmh) levde under de mest extrema och strama villkoren under hela sin tid som ledare som varade i 10 år, och han hade ingen säkerhet. T.o.m. i sitt hem fick han inte vara ifred. Slutligen blev han martyr och förgiftad av sin fru (Ja’da) p.g.a. Muawiyas erbjudande till henne, år 50 e.h. och begravdes i Baqi, Medina.