Två exempel på Imamens (fvmh) nobless

Muhammed ibn Yusuf Zarandi, en av Ahl al-Sunnahs stora lärda, har i boken Nazm Durar al-Simtayn återberättat att en man gav ett brev till Imam Hassan (fvmh) där han hade skrivit sin önskan.

Utan att Imamen (fvmh) hade läst brevet sa han till honom:

”Din önskan är besvarad!”[1]

En person sa: ”Å son till Guds Sändebud! Vore det inte bra om du läste hans brev så att du såg vad han önskade och svarade i enlighet med hans önskan?”

Imamen (fvmh) gav ett intressant och läsvärt svar och sa:

”Jag fruktar att Gud frågar mig om hans vanärade position om jag läser hans brev.”[2]

 

[1] «حاجتک مقضیة!  »

[2] Mulhaqat Ihqaq al-Haqq, vol. 11, s. 141.

اخشی ان یسئلنی الله عن ذل مقامه حتی اقرء رقعته

Imamen hindrar en farlig fiende från en man

Det har återberättats i boken al-’Adad att en man som stod i Imam Hassans (fvmh) närvaro sa:

”Å son till de Troendes ledare! Vid Den som välsignat dig med denna välsignelse [svär jag] att Han inte placerat någon mellanhand mellan den. Snarare har Han gett dig det i gåva, att du tar min rättighet från min orättvisa och förtryckande fiende, som inte respekterar gamla människor och inte heller småbarn!”[1]

Imamen (fvmh), som satt ned lutandes [mot en vägg], reste sig upp och satte sig ordentligt och frågade mannen: ”Vem är denna fiende så att jag kan föra bort hans ondska ifrån dig?”

Han sa: ”Fattigdom och utarmning!”

Imamen (fvmh) böjde på sitt huvud och tänkte för ett ögonblick. Sedan höjde han på huvudet och sa till sin betjänt: ”Hämta det du har!”[2]

Betjänten gick iväg och hämtade 5000 dirham.

Imamen (fvmh) sa: ”Ge dessa pengar till denna man!” Sedan sa han till honom:

”Vid detta svärandes rätt, som du svurit över! Kom till mig för att få din rättighet när än denna fiende kommer till dig för att underkuva dig!”[3]

[1]  « یابن امیر المؤمنین بالذی انعم علیک بهذه النعمة التی ما تلیها منه بشفیع منک الیه بل انعاما منه علیک، الا ما انصفتنی من خصمی فانه غشوم ظلوم، لا یوقر الشیخ الکبیر و لا یرحم الطفل الصغیر! »

[2]  «احضر ما عندک من موجود؟»

[3] Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 350.

بحق هذه الاقسام التی اقسمت بها علی متی اتاک خصمک جائرا الا ما اتیتنی منه متظلما

Vilken välsignad blombukett!

Zamakhshari har i boken Rabi’ al-Abrar återberättat från Anas ibn Malik att han sa:

”Jag var hemma hos Hassan ibn Ali (fvmh). En liten tjänstekvinna kom och gav en blombukett till Hans Excellens i gåva.

Hassan ibn Ali sa till henne:

”Du är fri i Guds väg!”[1]

Jag som bevittnade händelsen sa till Hans Excellens:

”En liten tjänstekvinna gav dig en värdelös blombukett, och du friar henne?”

Han svarade:

”På detta viset har Gud, den Upphöjde, uppfostrat oss: ”När någon riktar en hälsning till er, besvara den då med en hövligare hälsning…”[2] och att fria henne är bättre än det.”[3]

[1] « انت حرة لوجه الله »

[2] Heliga Koranen – 4:86.

[3] Mulhaqat Ihqaq al-Haqq, vol. 11, s. 149.

هکذا ادبنا الله تعالی «اذا حییتم بتحیة فحیوا باحسن منها» و کان احسن منها اعتاقها

Vilken välsignad matbit!

Qunduzi, en av Ahl al-Sunnahs skribenter, har i boken Yunabi’ al-Mawaddah[1] återberättat från Imam Riza (fvmh) att Imam Hassan (fvmh) gick till Khala[2] och såg en brödbit där. Sedan tog han upp den och gjorde den ren med en pinne och gav den till sin betjänt. När han kom ut bad han om att få den av sin betjänt. Betjänten sa då:

”Jag åt den, å min mästare!”[3]

Imamen (fvmh) sa då till honom:  ”Du är fri i Guds väg!”

Sedan sa Imamen: ”Jag har hört från min farfar, Guds Sändebud (fvmh), att han brukade säga:

”Om någon hittar en matbit och rengör den [med händerna] eller tvättar den [med vatten] och sedan äter den, frigör Gud, den Upphöjde, honom från Elden. Därmed är jag inte sådan att jag tar någon som slav, som Gud, den Upphöjde och Glorifierade friat från Elden.”[4]

[1] Yunabi’ al-Mawaddah, tryckt i Islambul, s. 225.

[2] Det är möjligt att det som menas är ”Bayt al-Khala” (toaletten), och det finns även en sannolikhet att vad som menas är en tom plats.

[3] « اکلتها یا مولای »

[4]  « من وجد لقمة فمسحها او غسلها ثم اکلها اعتقه الله تعالی من النار، فلا اکون ان استعبد رجلا اعتقه الله عز و جل من النار. »

Vilket välsignat brev!

Ibrahim Bayhaqi, en av Ahl al-Sunnahs stora lärda, har i böckerna al-Mahasin och al-Musawi[1] återberättat att en man kom till Imam Hassan (fvmh) och bad om hjälp. Imamen (fvmh) sa till honom:

”Gå och skriv sedan din önskan i ett brev och skicka det till oss! Vi kommer att uppfylla din önskan.”[2]

Mannen gick och skrev sin önskan i ett brev och skickade det till Imamen (fvmh). Hans Excellens gav honom dubbelt så mycket av det han ville ha. En person som satt där sa:

”Sannerligen var det ett väldigt välsignat brev för honom, å son till Guds Sändebud!”[3]

Imamen (fvmh) sa:

”Dess välsignelse var större för oss då han valde oss för detta goda arbete. Visste du inte att en [riktigt] god handling sker utan förfrågan? Men om du ger efter förfrågan så har du endast gett i relation till hans heder.”[4]

[1] Al-Mahasin wa al-Musawi, tryckt i Beirut, s. 55.

[2] «« اذهب فاکتب حاجتک فی رقعة و ارفعها الینا نقضیها لک

[3] «« ما کان اعظم برکة الرقعة علیه یابن رسول الله!

[4] « برکتها علینا اعظم حین جعلنا للمعروف اهلا، اما علمت ان المعروف ما کان ابتداءا من غیر مسئلة، فاما من اعطیته بعد مسئلة فانما اعطیته بما بذل لک من وجهه »

Den äldre kvinnan som räddade Imam Hassan och Imam Hussein (fvmd) från hunger och törst

Det har sagts många berättelser om Imam Hassans (fvmh) generositet och givmildhet. Ett exempel nämns i följande text.

Ali ibn Isa Arbali, Ghazzali, Shahr ibn Ashub och Bustani har i böckerna Kashf al-Ghummah, Ahya’ al-’Ulum, al-Manaqib och Dairat al-Ma’arif med få skillnader återberättat[1] från Abu al-Hassan från Madain och andra att Imam Hassan, Imam Hussein (fvmd) och Abdullah ibn Jafar[2], H. Exc. Zaynabs man, reste från Medina för att besöka Guds Hus.

”Hassan, Hussein och Abdullah ibn Jafar gick för att göra Hajj. Deras proviant och pengar försvann [under resans gång]. Hungriga och törstiga kom de fram till ett tält där en äldre kvinna levde. De bad henne om vatten. Hon sa då:

”Mjölka detta får och blanda dess mjölk med vatten och drick!” De gjorde detta. Därefter bad de henne om mat. Hon sa då:

”Detta är det enda får vi har. Slakta det och ät!”

En av dem slaktade fåret och lagade en köttgryta av dess kött. Alla åt och sedan bestämde de sig för att sova. När de skulle gå därifrån sa de till den äldre kvinnan:

”Vi är från Quraysh och vi ska gå för att göra Hajj. Kom till oss efter att vi återvänt! Då kommer vi att behandla dig väl.”[3]

Sedan gick de. När kvinnans man kom och blev underrättad om vad som hänt blev han arg och sa:

”Ve dig! Du slaktar mitt får för okänt folk, sedan säger du att de är från Quraysh?”[4]

Tiden gick och den äldre kvinnan fick det svårt. Hon gav sig därifrån och på vägen passerade hon Medina. Hassan ibn Ali (fvmh) såg henne och kände igen henne. Han gick till henne och sa:

”Känner du igen mig?”

Hon sa: ”Nej.”

Han sa: ”Jag är den personen som en dag var din gäst.”

Hon svarade: ”Må min far och mor offra sig för dig!”

Imam Hassan (fvmh) befallde att 1000 får och 1000 dinarer skulle ges till henne. Sedan skickade han henne till sin broder Hussein ibn Ali (fvmh).

Imam Hussein (fvmh) frågade kvinnan: ”Hur mycket gav min broder till dig?”

Hon sa: ”1000 får och 1000 dinarer.”

Hans Excellens gav henne även samma mängd [som tack]. Han skickade henne till Abdullah ibn Jafar. Även han gav henne en sådan mängd [som tack].”

I Arbalis bok Kasfh al-Ghumma står det följande:

”Denna berättelse är känd i böcker och berättelser om de rena Imamerna (fvmd), och i en annan tradition som återberättats från en annan källa var det även en annan man med dem och den äldre kvinnan gick först till Abdullah ibn Jafar. Han sa då till henne:

”Börja med [att gå till] de två mästarna Hassan och Hussein!”[5]

När hon kom till Imam Hassan (fvmh) gav Hans Excellens henne 100 kameler och Imam Hussein (fvmh) gav henne 1000 får. När hon återvände till Abdullah ibn Jafar och berättade om det som skett sa Abdullah till henne:

”Mina två mästare utförde arbetet gällande kamelerna och fåren (och gjorde det enkelt för mig).”

Sedan beordrade han att 1000 dinarer skulle ges till henne. Nu gick den äldre kvinnan till mannen från Medina som gjort sällskap med dessa tre nobla personer. När hon hade berättat om det som skett för mannen sa han till henne:

”Jag når aldrig fötterna till dessa generösa personer i generositet, och inte heller kan jag skänka en tiondel av vad de skänkt. Men jag ger dig en del mjöl och russin!”[6]

Den äldre kvinnan tog emot det och återvände till sitt hem.[7]

 

Enligt Marwan var Imam Hassans (fvmh) tålamod och generositet så pass att han var jämlik med berg.

[1] Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 341-348 och Hayat al-Imam al-Hasan (fvmh), vol. 1, s. 319-321.

[2] Abdullah ibn Jafar ibn Abi Talib var en av arabernas kända generösa män och räknades som en av Qurayshs nobla män.

[3] « یا امة الله نحن نفر من قریش نرید حج بیت الله الحرام فاذا رجعنا سالمین فهلمی الینا لنکافئک علی هذا الصنع الجمیل »

[4]  « ویحک تذبحین شاتی لاقوام لا تعرفینهم ثم تقولین: نفر من قریش؟! »

[5] « ابدئی بسیدی الحسن و الحسین »

[6]  « انا لا اجاری اولئک الاجواد فی مدی، و لا ابلغ عشر عشیرهم فی الندی، و لکن اعطیک شیئا من دقیق و زبیب… »

[7] Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 349.