En analys över anledningarna till Imam Hassans (fvmh) fred med Muawiya

1 – Plikt och ansvar

 

Många anser att huvudanledningen till Imam Hassans (fvmh) fredsavtal var att han skulle utföra sin plikt, eftersom de felfria Imamerna hade speciella plikter som bestämts av Gud. Det har återberättats från Imam Sadiq (fvmh) att han sagt:

”Helt visst har ett testamente i form av en bok sänts ned till Muhammed (fvmh) från himlen och inget förseglat brev har sänts ned förutom Hans Excellens testamente.

Gabriel sa: ”Å Muhammed! Detta är ditt testamente för din nation som kommer att vara hos din familj.”

Guds Sändebud (fvmh) sa: ”Å Gabriel! Vilka av min familj?”

Gabriel sa: ”De utvalda Gudstjänarna av dem och deras ättlingar, så att de ska få ärva profetskapets kunskaper…”

Helt visst var testamentet förseglat med sigill. Ali (fvmh) öppnade det första sigillet och handlade utefter allt som var där. Sedan öppnade Hassan (fvmh) det andra sigillet och handlade utefter allt som var där. När Hassan (fvmh) lämnade världen öppnade Hussein (fvmh) det tredje sigillet och såg befallningen om utmarsch, dödande och att dödas var där…”[1]

Om anledningen till Imam Hassans (fvmh) fredsavtal var att han skulle utföra sin gudomliga plikt, med den meningen att Gud hade bestämt den plikten för Hans Excellens, blir hans fredsavtal inte problematiskt och inga oklarheter finns då. Om vi ser att någon försöker problematisera det är det för att de inte vet om visdomen bakom det.

Å andra sidan är de felfria Imamerna (fvmd) Guds bevis för folket[2] och därmed är deras handlingar och uttalanden bevis. Således var Imam Hassans (fvmh) fredsavtal en handling som utförts av Guds bevis och som utan tvekan hade väldigt stabila orsaker, även om andra inte känner till dem. Hans Excellens har även påpekat det.

Sheikh Saduq har återberättat från Abu Sa’id ’Aqisa som ska ha sagt:

”När jag kom till Imam Hassan (fvmh) och sa till honom: ”Å son till Guds Sändebud! Varför slöt du fred med den vilseledda och förtryckande Muawiya samtidigt som du visste att sanningen var med dig?”, sa Imamen:

”Å Aba Sa’id! Är inte jag Guds bevis över Hans skapelser och deras Imam efter min fader?”

Jag sa: ”Jo.”

Han sa då: ”Jag är därmed Imam och ledare just nu, även om jag reser mig upp eller om jag inte gör det. Å Aba Sa’id! Anledningen till att jag slöt fred med Muawiya var p.g.a. samma orsak som Guds Sändebud (fvmh) slöt fred med Bani Zamrah… och Meckas folk. De var förnekare enligt det [det ytliga som] uppenbarats av [Koranens verser], och Muawiya och hans kompanjoner är förnekare enligt den djupa meningen [av Koranens verser].

Å Aba Sa’id! När jag är Imam, utsedd av Gud, den Upphöjde, går det inte att anklaga mig för misstag gällande det jag gjort, vare sig det är krig eller fred, och även om visdomen bakom handlingen jag utfört inte är tydlig eller uppenbar för andra. Såg du inte Khizr (fvmh), som Moses invände sig mot när han dödade pojken som hade gjort hål på en båt och byggde en mur, eftersom Moses inte visste om visdomen bakom det? Men när han förstod anledningen till det blev han nöjd. På detta vis kritiserar ni mig p.g.a. min handling, eftersom ni inte känner till dess visdom.[3]

 

2 – Beskyddande av religionen

 

Att beskydda religionen och att skapa liv i Ahl al-Bayts (fvmd) läror var den mest elementära grunden i Imamernas liv. P.g.a. denna orsak var deras bildning av regering, revolter, fred och tystnad allihopa för att skydda islam och för att skapa liv i Profetens (fvmh) traditioner. Om islam skyddas genom revolution i någon situation reser de sig upp, och om deras tystnad vid ett annat tillfälle är upphov till att islam beskyddas tiger de, även om denna tystnad gör att deras bestämda rättigheter försvinner. Imam Ali (fvmh) sa:

”Religionens hälsa är mer älskad för oss än någonting annat.”[4]

Således kan ”beskyddande av religionen” nämnas som en av de viktigaste anledningarna till Imam Hassans (fvmh) fredsavtal, eftersom det islamiska samhället befann sig i en sådan situation att det var möjligt att hela religionen skulle försvinna om det blev krig mot Muawiya. Utöver detta visade förhållandena utanför det islamiska samhället på att östra Rom var redo att attackera muslimerna militärt.[5]

Å andra sidan befann sig folket i en kulturell situation där blodspillan och krig orsakade förakt för religionen och heligheter. Kanske var det p.g.a. detta som Imam Hassan (fvmh) uttryckte att beskyddande av religionen var en av anledningarna till fredsavtalet. Eftersom efter att några av hans anhängare invänt mot honom sa han:

”Jag fruktade helt visst att muslimernas rötter skulle ryckas från marken [och att ingen av dem skulle överleva], således ville jag att Guds religion skulle beskyddas [genom att skipa fred].”[6]

 

3 – För folkets bästa

 

Att göra det som är bäst för folket är den mest rationella strategin som omtänksamma och frihetsönskande ledare, speciellt gudomliga ledare, väljer, eftersom de aldrig prioriterar personers eller gruppers intressen över folkets bästa. Imam Hassan (fvmh) valde även att skipa fred för att hindra blodspillan och för att observera muslimernas bästa. Hans Excellens sa även:

”Jag accepterade fred för att förhindra blodspillan och för att skydda mitt, min familjs och mina nära kompanjoners liv.”[7]

Han visste att vissa personer skulle kalla honom för de Troendes förödmjukare[8] och att vissa personer skulle ringakta och håna honom. Men han stod ut med alla dessa svårigheter för att folkets bästa inte skulle hotas, eftersom krig mot Muawiya inte var lönsamt för folket i Kufa och inte fördelaktigt för folket i Levanten. Snarare skulle det skapa goda förutsättningar för en militär invasion från romarna.

Ibn Wazih Ya’qubi skriver: ”Muawiya återvände till Levanten år 41 [e.h.] och när han blev informerad om att en armé med många soldater var på väg för att kriga [mot dem]… mäklade han fred med dem genom att skicka 100 000 dinarer till dem…”[9]

Kanske var det p.g.a. detta (att observera folkets bästa) som islams Profet (fvmh) om Imam Hassan (fvmh) sa:

”Min son är helt visst muslimernas ledare och det finns hopp om att Gud kommer att skapa fred mellan två stora muslimska grupper m.h.a. honom.”[10]

Imam Hassans (fvmh) fredsavtal skapade förutsättningarna för Imam Husseins (fvmh) revolt. Seyyed Abd al-Hussein Sharaf al-Din skriver: ”Hassan (fvmh) sörjde inte för sitt liv och Hussein (fvmh) var inte generösare än honom i Guds väg. Han (Hassan) sparade sitt liv för ett tyst och lugnt krig. Martyrskapet i Karbala var Hassani innan det blev Husseini. Enligt intellektuella mästare betydde Imam Hassans (fvmh) vilodag offrande mer än Imam Husseins (fvmh) Ashuradag… eftersom Imam Hassan (fvmh) på den dagen spelade rollen som en evig hjälte på arenan för uppoffring, som en förtryckt person med ett skadat ben.

Martyrskapet i Ashura var därför i första hand Hassani och sedan Husseini, eftersom Hassan (fvmh) skapade dess fundament och förberedde dess resurser. Imam Hassans (fvmh) obestridliga seger berodde på att han skulle avslöja sanningen med sitt tålamod och oändliga visdom. I ljuset av denna klarhet kunde Imam Hussein (fvmh)  ge det en evig och magnifik hjälp och seger…[11]

 

4 – Beskyddande av hans anhängare

 

Även om beskyddande av hans anhängare går under rubriken ”som det bästa för folket”, var det speciellt viktigt att beskydda dem p.g.a. att hans anhängare hjälpte till att beskydda religionen och vara lojala till Ahl al-Bayt (fvmd).

Majoriteten av de Troendes ledares (fvmh) speciella anhängare blev martyrer i krigen Jamal, Siffin och Nahrawan, och endast en liten del av dem överlevde. Om det skulle bli krig skulle Imam Hassan (fvmh) och hans anhängare utan tvekan behöva stå inför förluster som inte går att kompensera för med tanke på Iraks folks svagheter, eftersom i sådana fall skulle Muawiya krossa dem enormt. Men Imamens fred kunde skydda dem inför framtiden så att om deras blod behövde spillas skulle det vara lönt och vara en effektiv vägledning i historien.

Om nu Imamen inte gjorde fred och folket från Levanten vann i kriget skulle Muawiya inte låta en enda av dem få överleva med att använda kriget som bortförklaring. Trots att Muawiya bröt mot sina löften och gjorde en del shiamuslimer såsom Hijr ibn ’Adi, Marw ibn Humq m.fl. till martyrer, blev freden orsak till att shiamuslimerna generellt inte mördades. Således ansåg Imam Hassan (fvmh) att beskyddandet av hans anhängare var en av anledningarna till fred och sa:

”Beskyddandet av [mina] shia (anhängare) tvingade mig till att sluta fred. Sedan såg jag det lämpligt att krig skulle förflyttas till en annan dag…”[12]

 

5 – Brist på stöd från folket och befälhavarnas förräderi

 

Bildande av regering och att försvara den är i behov av folkets stöd. Om vi liknar regeringen med en duva, som flyger mot sitt mål med sina två vingar, är dessa två vingar folket och dess ledare. I islamiska texter nämns ledare med ordet ”Imam” och folket med ordet ”Ummah”, och detta visar på dess djupa relation till varandra (eftersom de har samma rot). En regering utan folkets stöd är som en duva med bruten vinge som inte når sitt slutliga mål. Således har demokrati fått en speciell uppmärksamhet inom islam.

Utan tvekan är brist på folkets samarbete en av anledningarna till de felfria Imamernas (fvmd) motgångar i bildandet av regering eller deras ytliga förluster i revolter. Trots att Imam Ali (fvmh) ansåg regeringen vara en av hans rättigheter[13] bildade han ingen regering p.g.a. brist på folkets acceptans ända tills de vände sig till honom efter att Uthman mördades. Därmed sa Hans Excellens:

”Om det inte vore för folkets närvaro skulle jag ha lämnat kalifatets tyglar.”[14]

Utan tvekan var Imam Hassans (fvmh) brist på stöd från folket en av huvudorsakerna till Hans Excellens fredsavtal. Om folket i Kufa hade gett honom deras stöd och inte hans befälhavare hade förrått honom skulle Hans Excellens inte slutit fred. Han sa även:

”[Jag svär] vid Gud att jag lämnade över jobbet till honom p.g.a. att jag inte hade något stöd. Om jag hade haft stöd skulle jag ha krigat mot Muawiya dag och natt så att Gud skulle få döma mellan oss och honom.”[15]

Folket och Hans Excellens underbefälhavare förrådde Imamen. I detta förräderi var den outvecklade politiken och Muawiyas propaganda väldigt slagkraftigt. Här är det nödvändigt att vi kort nämner om Imamens aktiviteter och folkets och Hans Excellens underbefälhavares förräderi mot honom.

Efter Imam Alis (fvmh) martyrskap svor folket trohetsed till Imam Hassan Mujtaba (fvmh). Hans Excellens skickade omedelbart sina förvaltare till alla städer. När Muawiya blev informerad om händelsen anlitade han två spioner att hämta information från Kufa. Imam Hassan (fvmh) upplystes om detta och grep dem båda två och högg av deras halsar. Sedan skrev han följande i ett brev till Muawiya: ”Du har [minsann] skickat spioner, och det verkar som att du planerar inför krig! Om det är på det viset är jag redo för krig.”

Efter ett par brevväxlingar gick Muawiya med en stor armé mot Irak och skrev ett hemligt brev till hycklarnas ledare, som tidigare befunnit sig i Alis (fvmh) armé och gömt sina hycklande ansikten och nu befann sig i Imam Mujtabas (fvmh) armé. Han skrev att om de skulle mörda Hassan ibn Ali (fvmh) skulle han ge 200 000 dinarer till var och en av dem, utöver att han skulle ge dem befälet över en av hans arméer i Levanten. Muawiya uppmärksammade de flesta hycklarna med denna metod. T.o.m. sköt en av dem en pil mot Hans Excellens i mitten av en bön en dag, men eftersom Hans Excellens hade en skyddsväst på sig hände ingenting. Ja, hycklarna visade öppet vänskap till Hans Excellens, men i hemlighet skrev de brev till Muawiya och sa att de var med honom.

När Imamen blev informerad om Muawiyas armé gick han upp på predikstolen och bjöd in folket till heligt krig, men ingen gav honom något svar. Men efter att ’Adi ibn Hatim försökt motivera folket reste sig en grupp upp och visade deras acceptans för detta. Imamen sa:

”Om ni talar sanning, gå då till Nakhilah! Men jag vet att ni inte kommer att vara trogna mot era löften, såsom ni inte var trogna mot den som var bättre än jag (Imam Ali)!”

Hans Excellens gick till Nakhilah och såg att majoriteten av de som påstått sig lyda honom inte var där. Imamen höll ett tal i Nakhilah och skickade sedan en man, som hette Hakam och var från klanen Kandah, med 4 000 soldater mot Muawiyas armé. Imamen beordrade att de skulle stanna till vid Anbar för att invänta hans befallning. Men när armén hade nått Anbar och Muawiya informerats om detta, skickade Muawiya ett bud till Hakam om att han skulle få styra över en av Levantens provinser och få 500 000 dirham om han gick över till Muawiyas sida och lämnade Hassan ibn Ali (fvmh). Hakam lämnade Imamen och anslöt sig till Muawiya tillsammans med 200 personer från hans nära vänner och släktingar. Efter det skickade Imamen en annan person från klanen Bani Murad och fyra andra personer till Anbar. Den personen lurades också av Muawiya och anslöt sig till honom.

Hans Excellens drog sig tillbaka och gick till en plats vid namn ”Dar Abd al-Rahman” efter befälhavarnas förräderi. Hela armén slog läger där i tre dagar tills 40 000 ryttare och marksoldater hade samlats. Imamen skickade 12 000 soldater under Ubaydullah ibn Abbas befäl för att kriga mot Muawiya och sa:

”Arméns ledare är Ubaydullah ibn Abbas. Om någonting händer honom ska Qays ibn Sa’d bli ledare. Om någonting även händer Qays ska hans son Sa’id ibn Qays bli ledare.”

Armén började röra på sig och Imamen gick mot staden Sabat för att övertala folk till att kriga mot Muawiya. Hans Excellens sa bl.a. i sitt tal:

”Lägg sekterism och söndring åt sidan! Lyssna på befallning! Det jag anser vara ert bästa är bättre för er än det ni själva anser vara bra för er.”

Efter att talet var över reste sig en del hycklare, som tillhörde Khawarij, och skrek:

”Vi svär på Gud att denna man blivit en förnekare!”

En grupp gjorde uppror mot Hans Excellens och attackerade hans tält. De stal allt som fanns i tältet. De ryckte t.o.m. ifrån honom hans bönematta som han stod på och tog den. När Imamen insett hur situationen såg ut gick han och en grupp tillhörande hans trogna kompanjoner mot staden Madain. I nattens mörker kom en person vid namn Jarrah ibn Sanan till Hans Excellens och tog tag om Imamens hästs tyglar och sa:

”Å Hassan! Du har blivit en förnekare, precis som din far blev en förnekare!”

Sedan högg han Hans Excellens i låret med en dolk eller en kniv och skadade honom.

För att pröva folkets beredskap för krig mot Muawiya sa Imam Hassan (fvmh):

”Om ni är redo för krig så avfärdar jag fred, och genom att lita på våra svärd lämnar vi över hans affärer till Gud. Men om ni tycker om att överleva, accepterar vi hans fred och så försäkrar vi oss om eran [överlevnad].” Vid detta skede skrev folket under fredsavtalet genom att ropa ”Överlevnad, överlevnad!”[16] från vartenda hörn i moskén.[17]

Hans Excellens sa även:

”[Jag svär] vid Gud, om jag hamnar i strid med Muawiya, kommer dessa att ta tag i min nacke och lämna över mig till honom som en fånge.”[18]

Jahith skriver: ”Imam Hassan (fvmh) lämnade regeringen när han skådade kaoset i sin armé, då han kände till hur detta folk hade bemött hans fader och visste att de varenda dag skulle uppföra sig på olika sätt och vis.”[19]

Imamens (fvmh) fredsavtal var utan tvekan en tagg i hans öga och ett ben i Hans Excellens hals, men han hade inget val. Seyyed Abd al-Hussein Sharaf al-Din skriver:

”Imam Hassans (fvmh) fred med Muawiya var bland de svåraste händelserna som Ahl al-Bayts Imamer drabbades med efter Guds Sändebud (fvmh) p.g.a. folket. Imam Hassan (fvmh) stod i sådan grad ut med outhärdligt lidande att ingen skulle kunna stå ut med det förutom med Guds hjälp. Men han kom ut som en stolt vinnare från denna prövning.”[20]

Gällande Muawiyas erbjudande om fred sa Hans Excellens till folket:

”Muawiya har erbjudit oss någonting som inte har någon heder och nobless och ingen rättvisa. Om ni nu önskar att få leva accepterar jag detta och stoppar denna tagg i ögat och blundar. [Men] om ni önskar döden (med heder), ger vi generöst våra liv i Guds belåtenhets väg och lämnar över dömandet av Muawiya till Gud, den Ende.”[21]

Med hänsyn till det som diskuterats ovan måste det sägas att Imam Hassans (fvmh) val till fred är den mest heroiska mildheten i historien som ägt rum, med tanke på de förhållanden som fanns på den tiden och platsen.

Imam Hassan (fvmh) accepterade inte fred p.g.a. rädsla för döden, eftersom han är son till den Ali (fvmh) som älskar döden precis som en bebis älskar moderns bröst.[22] Således svarade han på Ubaydullah ibn Zubayrs invändning med att säga:

”Ve över dig! Vad säger du? Som om det är möjligt att jag skulle vara rädd för någon [då jag] är son till den modigaste av arabernas män, och Fatima, världens kvinnors mästarinna, har fött mig?! Ve över dig! Rädsla och oförmögenhet drabbar aldrig mig. Anledningen till [mitt val till] fred, var p.g.a. hjälpare såsom du som påstått sig vara vän med mig, men i hjärtat önskat min förintelse…”[23]

[1] Återberättat från Seyyed Hashim Rasuli Mahallati, Zendegani Imam Hussein (a), s. 168.

[2] Så att de på domedagen inte kan säga att de inte fått vägledning via någon vägledare.

[3] ’Ilal al-Sharai’, s. 200 och Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 1-2.

[4] «سلامة الدین احبّ الینا من غیره.»
Akhbar al-Tiwal, s. 181.

[5] Mahdi Pishvayi, Sireye Pishvayan, s. 97.

[6] Baqir Sharif Qarashi, Hayat al-Imam al-Hasan (a), vol. 2, s. 280; Ibn ’Asakir, Tarjuma al-Imam al-Hasan (a), s. 203; Ahmad Zamani, Haqayeqe penhan az zendegani Imam Hasan (a), s. 197.

««انّی خشیت أن یجتثّ المسلمون عن وجه الارض فاردت ان یکون للدّین ناعی

[7] Rasul Ja’fariyan, Hayate fekri va siyasie emamane shia, s. 155.

[8] Ahmad Zamani, Haqayeqe penhan az zendeganie Imam Hasan (a), s. 212.

[9] Tarikh Ya’qubi, Tarjuma Muhammed Ibrahim Ayati, vol. 2, s. 144-145.

[10] Al-Isabah fi tamyizi al-Sahabah, vol. 1, s. 330; Musnad Ahmad ibn Hanbal, vol. 5, s. 44.

[11] Sulh Imam Hasan (a), s. 21.

[12] Akhbar al-Tiwal, s. 220; Manaqib Ibn Shahr Ashub, vol. 4, s. 35.

[13] Nahj al-Balagha, 2:a predikan.

[14] Sharh Nahj al-Balagha, Ibn Abi al-Hadid, vol. 1-2, s. 156.

[15] Bihar al-Anwar, vol. 46, s. 147.

[16] «البقیه، البقیه»

[17] Al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 3, s. 406; Ibn Juwzi, Tadhakkurat al-Khawas, s. 199.

[18] ’Awalim al-’Ulum, vol. 16, s. 175, med härledning från Rasul Ja’fariyan, Hayate fekri va siyasie emamane shia (a), s. 149.

[19] Rasul Ja’fariyan, Hayate fekri va siyasie emamane shia (a), s. 149.

[20] Sulh Imam Hasan (a), s. 7.

[21] Seyyed Rasul Hashemi Mahallati, Zendeganie Imam Hasan (a), s. 229.

[22] Ja’far Subhani, Furughe velayat, s. 73.

[23] Hayat al-Imam al-Hasan (a), vol. 2, s. 280.