Hans Excellens ödmjukhet och vördnad

Ibn Shahr Ashub (i boken Manaqib), Ibn Abi al-Hadid (i boken Sharh Nahj al-Balagha) och andra har återberättat att Imam Hassan ibn Ali (fvmh) passerade en grupp fattiga personer[1] som satt på marken och åt brödbitar som de hade placerat framför sig. När de såg Hans Excellens bjöd de honom vänligt på mat och sa:

”Å son till Guds Sändebuds dotter, varsågod och ät!”[2]

Imamen (fvmh) gick ned från riddjuret och läste denna vers:

”… Han älskar inte de högmodiga”[3]

Sedan började han äta deras mat. När han blev mätt bjöd han dem hem till sig. Därefter tog han hand om dem och gav dem mat och även kläder. När de hade gått sa han:

”Trots allt detta tillhör dygd dem[4], eftersom de inte hade någon annan mat än det som de gav mig, men vi har mer än det vi gav dem.[5]”[6]

Allamah Muhammed Baqir Majlisi (fvmh) har i boken Bihar al-Anwar återberättat från en del pålitliga böcker från boken Manaqib där det står att en man vid namn Najih återberättat följande:

”Jag såg Hassan ibn Ali (fvmh) äta och att en hund stod framför honom. För varje bit mat som Hans Excellens åt gav han hunden en liknande mängd mat.

Jag som skådade denna vy sa till Hans Excellens: ”Tillåter ni att jag kastar sten på hunden för att jaga iväg den från din mat?” Han svarade: ”Lämna honom! Jag skäms helt visst inför Gud, den Upphöjde och Glorifierade, att någonting som innehar en själ tittar på mitt ansikte samtidigt som jag äter, och att jag sedan inte ger mat till honom.”[7]

Suyuti har i boken Tarikh al-Khulafa återberättat att Imam Hassan (fvmh) en gång satt ned på en plats. När han ville resa sig upp kom en fattig person till honom. Imamen (fvmh) välkomnade den fattiga mannen och var vänlig mot honom. Sedan sa Imamen till honom:

”Sannerligen satt du dig ned när vi skulle resa oss upp. Tillåter du mig att gå härifrån?”[8]

Den fattiga mannen sa: ”Ja, å son till Guds Sändebud!”[9]

[1] I återberättelsen från Ibn Abi al-Hadid och Ibn Qushayri står det barn (Sibyan) istället för fattiga.

[2] هلم یابن بنت رسول الله الی الغداء!

[3] Heliga Koranen – 16:23.

[4] I Ibn Qushayris återberättelse står det ”الید لهم” vilket inte har någon större skillnad i betydelse.

[5] Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 352 och Mulhaqat Ihqaq al-Haqq, vol. 11, s. 114.

[6] الفضل لهم لانهم لم یجدوا غیر ما اطعمونی، و نحن نجد اکثر منه

[7] Bihar al-Anwar, vol. 43, s. 352, Muwaffaq ibn Ahmads Maqtal al-Hussein, s. 102.

»دعه انی لاستحیی من الله عز و جل ان یکون ذو روح ینظر فی وجهی و انا آکل ثم لا اطعمه «!

[8] «انک جلست علی حین قیام منا افتاذن بالانصراف؟»

[9] «نعم یابن رسول الله»

Suyutis Tarikh al-Khulafa, s. 73.