Folkets tröttnad för krig

Fr.o.m. Guds Sändebuds (fvmh) utvandring till Medina och att den islamiska regeringen hade bildats hade muslimerna i 40 år varit upptagna med krig. Dessa krig ägde rum på den Heliga Profetens (fvmh) tid och under perioden för de tre första kaliferna, mot romare, persier och en del grannliggande folkgrupper och nationer på den arabiska halvön. Även under perioden för Imam Alis (fvmh) kalifat hade de fått stå ut med tre stora interna krig.

P.g.a. denna anledning kunde man inte skåda någon dessvärre krigsanda från dem. Förutom en grupp av hängivna anhängare och krigslystna ungdomar hade resten valt att söka ro och hälsa och nöjt sig med den befintliga situationen. Av denna anledning svarade ett litet antal personer positivt när Imam Hassan (fvmh) och hans nära hjälpare, såsom Hijr ibn ’Adi och Qays ibn Sa’d Ansari, bjöd in folket till att förbereda sig för krig och visa sin närvaro i arméns militärbas. Resten visade ingen lust alls gentemot det.[1]

Imam Hassan (fvmh) sa följande till de som hade allierat sig med honom och gett sina löften om att hjälpa till och samarbeta med honom:

”Om ni talar sanning, är garnisonen i Madain min och er mötesplats. Anslut er således till mig där borta!”

Sedan så gick Hans Excellens mot Madain. De som ville gå ut i strid gick tillsammans med honom. Men en stor mängd bröt sina löften och fullföljde inte det som de hade lovat. De lurade honom såsom de tidigare hade lurat hans fader, de Troendes ledare (fvmh).[2]

Imam Hassan (fvmh) fördömde soldaterna genom att säga:

”Det är förvånansvärt [att se] en nation som inte har någon skam och inte heller [ligger på] någon nivå av religionens nivåer! Om jag lämnar över regeringen till Muawiya [svär jag] på Gud att ni aldrig kommer att finna någon undsättning under Umayyas ättlingars regering. [Jag svär] vid Gud, den Upphöjde, att de kommer att ofreda er med de värsta straffen och förtrycken.”[3]

Eller så har Hans Excellens i ett annat tal sagt:

”Jag såg att de flesta av er vänt ryggen till krig och visat motvilja för det, och jag tvingar er inte till någonting som ni ogillar.”[4]

[1] Mufid, al-Irshad, vol. 2, s. 6.

[2] Rawandi, al-Kharaij wa al-Jaraih, vol. 2, s. 574.

[3] Rawandi, al-Kharaij wa al-Jaraih, vol. 2, s. 576.

[4] Daynuri, Akhbar al-Tiwal, s. 220.