Imam Hassans (fvmh) brist på stöd från folket

Då Imam Hassan (fvmh) skulle pröva folket inför krig mot Muawiya sa han: ”Om ni är redo för krig avvisar jag fred, och genom att lita på våra svärd lämnar vi hans ärenden till Gud. Men om ni tycker om att överleva, accepterar vi fred och försäkrar er [överlevnad].” Vid detta ögonblick skrek folket från alla håll i moskén och sa: ”Överlevnad, överlevnad!”[1]  och skrev under fredsavtalet [med sina röster].”[2]

Sheikh Mufid säger i boken al-Irshad:

”Det var tydligt för Imam Hassan att folket lämnade honom ensam och att Khawarij svor åt honom, ansåg Hans Excellens vara en förnekare, hatade honom och ansåg det vara tillåtet att mörda honom. De stal hans egendomar. Förutom dessa fanns inga andra som Imamen kunde vara fri från deras smutsiga tankar, förutom några få nära personer som tidigare var hans faders anhängare eller Hans Excellens egna anhängare. Dessa var en liten grupp som inte hade tillräcklig styrka att stå emot den storskaliga armén från Levanten.”[3]

Salim ibn Qays Hilali säger: ”När Muawiya kom till Kufa, ställde sig Imam Hassan (fvmh) upp inför hans närvaro och gick och satte sig uppe på predikstolen och efter att han prisat och tackat Gud sa han:

”[Jag svär] på Gud att om folket svor allians med mig, lydde mig och hjälpte mig skulle himlen ge sitt regn och jorden ge sina välsignelser till dem! Och du Muawiya! Du skulle aldrig begärt att få regera.”[4]

Imam Hassan (fvmh) talade om brist på stöd från folket och avsaknad av hängivna kompanjoner i en predikan:

”Om jag hade [tillräckligt med] hjälpare skulle jag inte lämnat över regeringen till Muawiya, eftersom det är förbjudet för Umayyaderna att regera.”[5]

Såhär svarade Hans Excellens när en person invände sig gällande fredsavtalet:

”Jag lämnade över regeringen till Muawiya p.g.a. den anledningen att jag inte hade [tillräckligt med] hjälpare för att kunna strida mot honom. Om jag hade [tillräckligt med] hjälpare skulle jag ha krigat mot honom dag och natt för att få ordning på affärerna.”[6]

[1] (البقیه, البقیه!)

[2] Ibn Athir, al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 3, s. 406.

[3] Mufid, al-Irshad, vol. 2, s. 10.

[4] Tabarsi, Ihtijaj, vol. 2, s. 289.

[5] Rawandi, al-Kharaij wa al-Jaraih, vol. 2, s. 576.

[6] Tabarsi, al-Ihtijaj, vol. 2, s. 291.