En analys över anledningarna till Imam Hassans (fvmh) fred med Muawiya

1 – Plikt och ansvar

 

Många anser att huvudanledningen till Imam Hassans (fvmh) fredsavtal var att han skulle utföra sin plikt, eftersom de felfria Imamerna hade speciella plikter som bestämts av Gud. Det har återberättats från Imam Sadiq (fvmh) att han sagt:

”Helt visst har ett testamente i form av en bok sänts ned till Muhammed (fvmh) från himlen och inget förseglat brev har sänts ned förutom Hans Excellens testamente.

Gabriel sa: ”Å Muhammed! Detta är ditt testamente för din nation som kommer att vara hos din familj.”

Guds Sändebud (fvmh) sa: ”Å Gabriel! Vilka av min familj?”

Gabriel sa: ”De utvalda Gudstjänarna av dem och deras ättlingar, så att de ska få ärva profetskapets kunskaper…”

Helt visst var testamentet förseglat med sigill. Ali (fvmh) öppnade det första sigillet och handlade utefter allt som var där. Sedan öppnade Hassan (fvmh) det andra sigillet och handlade utefter allt som var där. När Hassan (fvmh) lämnade världen öppnade Hussein (fvmh) det tredje sigillet och såg befallningen om utmarsch, dödande och att dödas var där…”[1]

Om anledningen till Imam Hassans (fvmh) fredsavtal var att han skulle utföra sin gudomliga plikt, med den meningen att Gud hade bestämt den plikten för Hans Excellens, blir hans fredsavtal inte problematiskt och inga oklarheter finns då. Om vi ser att någon försöker problematisera det är det för att de inte vet om visdomen bakom det.

Å andra sidan är de felfria Imamerna (fvmd) Guds bevis för folket[2] och därmed är deras handlingar och uttalanden bevis. Således var Imam Hassans (fvmh) fredsavtal en handling som utförts av Guds bevis och som utan tvekan hade väldigt stabila orsaker, även om andra inte känner till dem. Hans Excellens har även påpekat det.

Sheikh Saduq har återberättat från Abu Sa’id ’Aqisa som ska ha sagt:

”När jag kom till Imam Hassan (fvmh) och sa till honom: ”Å son till Guds Sändebud! Varför slöt du fred med den vilseledda och förtryckande Muawiya samtidigt som du visste att sanningen var med dig?”, sa Imamen:

”Å Aba Sa’id! Är inte jag Guds bevis över Hans skapelser och deras Imam efter min fader?”

Jag sa: ”Jo.”

Han sa då: ”Jag är därmed Imam och ledare just nu, även om jag reser mig upp eller om jag inte gör det. Å Aba Sa’id! Anledningen till att jag slöt fred med Muawiya var p.g.a. samma orsak som Guds Sändebud (fvmh) slöt fred med Bani Zamrah… och Meckas folk. De var förnekare enligt det [det ytliga som] uppenbarats av [Koranens verser], och Muawiya och hans kompanjoner är förnekare enligt den djupa meningen [av Koranens verser].

Å Aba Sa’id! När jag är Imam, utsedd av Gud, den Upphöjde, går det inte att anklaga mig för misstag gällande det jag gjort, vare sig det är krig eller fred, och även om visdomen bakom handlingen jag utfört inte är tydlig eller uppenbar för andra. Såg du inte Khizr (fvmh), som Moses invände sig mot när han dödade pojken som hade gjort hål på en båt och byggde en mur, eftersom Moses inte visste om visdomen bakom det? Men när han förstod anledningen till det blev han nöjd. På detta vis kritiserar ni mig p.g.a. min handling, eftersom ni inte känner till dess visdom.[3]

 

2 – Beskyddande av religionen

 

Att beskydda religionen och att skapa liv i Ahl al-Bayts (fvmd) läror var den mest elementära grunden i Imamernas liv. P.g.a. denna orsak var deras bildning av regering, revolter, fred och tystnad allihopa för att skydda islam och för att skapa liv i Profetens (fvmh) traditioner. Om islam skyddas genom revolution i någon situation reser de sig upp, och om deras tystnad vid ett annat tillfälle är upphov till att islam beskyddas tiger de, även om denna tystnad gör att deras bestämda rättigheter försvinner. Imam Ali (fvmh) sa:

”Religionens hälsa är mer älskad för oss än någonting annat.”[4]

Således kan ”beskyddande av religionen” nämnas som en av de viktigaste anledningarna till Imam Hassans (fvmh) fredsavtal, eftersom det islamiska samhället befann sig i en sådan situation att det var möjligt att hela religionen skulle försvinna om det blev krig mot Muawiya. Utöver detta visade förhållandena utanför det islamiska samhället på att östra Rom var redo att attackera muslimerna militärt.[5]

Å andra sidan befann sig folket i en kulturell situation där blodspillan och krig orsakade förakt för religionen och heligheter. Kanske var det p.g.a. detta som Imam Hassan (fvmh) uttryckte att beskyddande av religionen var en av anledningarna till fredsavtalet. Eftersom efter att några av hans anhängare invänt mot honom sa han:

”Jag fruktade helt visst att muslimernas rötter skulle ryckas från marken [och att ingen av dem skulle överleva], således ville jag att Guds religion skulle beskyddas [genom att skipa fred].”[6]

 

3 – För folkets bästa

 

Att göra det som är bäst för folket är den mest rationella strategin som omtänksamma och frihetsönskande ledare, speciellt gudomliga ledare, väljer, eftersom de aldrig prioriterar personers eller gruppers intressen över folkets bästa. Imam Hassan (fvmh) valde även att skipa fred för att hindra blodspillan och för att observera muslimernas bästa. Hans Excellens sa även:

”Jag accepterade fred för att förhindra blodspillan och för att skydda mitt, min familjs och mina nära kompanjoners liv.”[7]

Han visste att vissa personer skulle kalla honom för de Troendes förödmjukare[8] och att vissa personer skulle ringakta och håna honom. Men han stod ut med alla dessa svårigheter för att folkets bästa inte skulle hotas, eftersom krig mot Muawiya inte var lönsamt för folket i Kufa och inte fördelaktigt för folket i Levanten. Snarare skulle det skapa goda förutsättningar för en militär invasion från romarna.

Ibn Wazih Ya’qubi skriver: ”Muawiya återvände till Levanten år 41 [e.h.] och när han blev informerad om att en armé med många soldater var på väg för att kriga [mot dem]… mäklade han fred med dem genom att skicka 100 000 dinarer till dem…”[9]

Kanske var det p.g.a. detta (att observera folkets bästa) som islams Profet (fvmh) om Imam Hassan (fvmh) sa:

”Min son är helt visst muslimernas ledare och det finns hopp om att Gud kommer att skapa fred mellan två stora muslimska grupper m.h.a. honom.”[10]

Imam Hassans (fvmh) fredsavtal skapade förutsättningarna för Imam Husseins (fvmh) revolt. Seyyed Abd al-Hussein Sharaf al-Din skriver: ”Hassan (fvmh) sörjde inte för sitt liv och Hussein (fvmh) var inte generösare än honom i Guds väg. Han (Hassan) sparade sitt liv för ett tyst och lugnt krig. Martyrskapet i Karbala var Hassani innan det blev Husseini. Enligt intellektuella mästare betydde Imam Hassans (fvmh) vilodag offrande mer än Imam Husseins (fvmh) Ashuradag… eftersom Imam Hassan (fvmh) på den dagen spelade rollen som en evig hjälte på arenan för uppoffring, som en förtryckt person med ett skadat ben.

Martyrskapet i Ashura var därför i första hand Hassani och sedan Husseini, eftersom Hassan (fvmh) skapade dess fundament och förberedde dess resurser. Imam Hassans (fvmh) obestridliga seger berodde på att han skulle avslöja sanningen med sitt tålamod och oändliga visdom. I ljuset av denna klarhet kunde Imam Hussein (fvmh)  ge det en evig och magnifik hjälp och seger…[11]

 

4 – Beskyddande av hans anhängare

 

Även om beskyddande av hans anhängare går under rubriken ”som det bästa för folket”, var det speciellt viktigt att beskydda dem p.g.a. att hans anhängare hjälpte till att beskydda religionen och vara lojala till Ahl al-Bayt (fvmd).

Majoriteten av de Troendes ledares (fvmh) speciella anhängare blev martyrer i krigen Jamal, Siffin och Nahrawan, och endast en liten del av dem överlevde. Om det skulle bli krig skulle Imam Hassan (fvmh) och hans anhängare utan tvekan behöva stå inför förluster som inte går att kompensera för med tanke på Iraks folks svagheter, eftersom i sådana fall skulle Muawiya krossa dem enormt. Men Imamens fred kunde skydda dem inför framtiden så att om deras blod behövde spillas skulle det vara lönt och vara en effektiv vägledning i historien.

Om nu Imamen inte gjorde fred och folket från Levanten vann i kriget skulle Muawiya inte låta en enda av dem få överleva med att använda kriget som bortförklaring. Trots att Muawiya bröt mot sina löften och gjorde en del shiamuslimer såsom Hijr ibn ’Adi, Marw ibn Humq m.fl. till martyrer, blev freden orsak till att shiamuslimerna generellt inte mördades. Således ansåg Imam Hassan (fvmh) att beskyddandet av hans anhängare var en av anledningarna till fred och sa:

”Beskyddandet av [mina] shia (anhängare) tvingade mig till att sluta fred. Sedan såg jag det lämpligt att krig skulle förflyttas till en annan dag…”[12]

 

5 – Brist på stöd från folket och befälhavarnas förräderi

 

Bildande av regering och att försvara den är i behov av folkets stöd. Om vi liknar regeringen med en duva, som flyger mot sitt mål med sina två vingar, är dessa två vingar folket och dess ledare. I islamiska texter nämns ledare med ordet ”Imam” och folket med ordet ”Ummah”, och detta visar på dess djupa relation till varandra (eftersom de har samma rot). En regering utan folkets stöd är som en duva med bruten vinge som inte når sitt slutliga mål. Således har demokrati fått en speciell uppmärksamhet inom islam.

Utan tvekan är brist på folkets samarbete en av anledningarna till de felfria Imamernas (fvmd) motgångar i bildandet av regering eller deras ytliga förluster i revolter. Trots att Imam Ali (fvmh) ansåg regeringen vara en av hans rättigheter[13] bildade han ingen regering p.g.a. brist på folkets acceptans ända tills de vände sig till honom efter att Uthman mördades. Därmed sa Hans Excellens:

”Om det inte vore för folkets närvaro skulle jag ha lämnat kalifatets tyglar.”[14]

Utan tvekan var Imam Hassans (fvmh) brist på stöd från folket en av huvudorsakerna till Hans Excellens fredsavtal. Om folket i Kufa hade gett honom deras stöd och inte hans befälhavare hade förrått honom skulle Hans Excellens inte slutit fred. Han sa även:

”[Jag svär] vid Gud att jag lämnade över jobbet till honom p.g.a. att jag inte hade något stöd. Om jag hade haft stöd skulle jag ha krigat mot Muawiya dag och natt så att Gud skulle få döma mellan oss och honom.”[15]

Folket och Hans Excellens underbefälhavare förrådde Imamen. I detta förräderi var den outvecklade politiken och Muawiyas propaganda väldigt slagkraftigt. Här är det nödvändigt att vi kort nämner om Imamens aktiviteter och folkets och Hans Excellens underbefälhavares förräderi mot honom.

Efter Imam Alis (fvmh) martyrskap svor folket trohetsed till Imam Hassan Mujtaba (fvmh). Hans Excellens skickade omedelbart sina förvaltare till alla städer. När Muawiya blev informerad om händelsen anlitade han två spioner att hämta information från Kufa. Imam Hassan (fvmh) upplystes om detta och grep dem båda två och högg av deras halsar. Sedan skrev han följande i ett brev till Muawiya: ”Du har [minsann] skickat spioner, och det verkar som att du planerar inför krig! Om det är på det viset är jag redo för krig.”

Efter ett par brevväxlingar gick Muawiya med en stor armé mot Irak och skrev ett hemligt brev till hycklarnas ledare, som tidigare befunnit sig i Alis (fvmh) armé och gömt sina hycklande ansikten och nu befann sig i Imam Mujtabas (fvmh) armé. Han skrev att om de skulle mörda Hassan ibn Ali (fvmh) skulle han ge 200 000 dinarer till var och en av dem, utöver att han skulle ge dem befälet över en av hans arméer i Levanten. Muawiya uppmärksammade de flesta hycklarna med denna metod. T.o.m. sköt en av dem en pil mot Hans Excellens i mitten av en bön en dag, men eftersom Hans Excellens hade en skyddsväst på sig hände ingenting. Ja, hycklarna visade öppet vänskap till Hans Excellens, men i hemlighet skrev de brev till Muawiya och sa att de var med honom.

När Imamen blev informerad om Muawiyas armé gick han upp på predikstolen och bjöd in folket till heligt krig, men ingen gav honom något svar. Men efter att ’Adi ibn Hatim försökt motivera folket reste sig en grupp upp och visade deras acceptans för detta. Imamen sa:

”Om ni talar sanning, gå då till Nakhilah! Men jag vet att ni inte kommer att vara trogna mot era löften, såsom ni inte var trogna mot den som var bättre än jag (Imam Ali)!”

Hans Excellens gick till Nakhilah och såg att majoriteten av de som påstått sig lyda honom inte var där. Imamen höll ett tal i Nakhilah och skickade sedan en man, som hette Hakam och var från klanen Kandah, med 4 000 soldater mot Muawiyas armé. Imamen beordrade att de skulle stanna till vid Anbar för att invänta hans befallning. Men när armén hade nått Anbar och Muawiya informerats om detta, skickade Muawiya ett bud till Hakam om att han skulle få styra över en av Levantens provinser och få 500 000 dirham om han gick över till Muawiyas sida och lämnade Hassan ibn Ali (fvmh). Hakam lämnade Imamen och anslöt sig till Muawiya tillsammans med 200 personer från hans nära vänner och släktingar. Efter det skickade Imamen en annan person från klanen Bani Murad och fyra andra personer till Anbar. Den personen lurades också av Muawiya och anslöt sig till honom.

Hans Excellens drog sig tillbaka och gick till en plats vid namn ”Dar Abd al-Rahman” efter befälhavarnas förräderi. Hela armén slog läger där i tre dagar tills 40 000 ryttare och marksoldater hade samlats. Imamen skickade 12 000 soldater under Ubaydullah ibn Abbas befäl för att kriga mot Muawiya och sa:

”Arméns ledare är Ubaydullah ibn Abbas. Om någonting händer honom ska Qays ibn Sa’d bli ledare. Om någonting även händer Qays ska hans son Sa’id ibn Qays bli ledare.”

Armén började röra på sig och Imamen gick mot staden Sabat för att övertala folk till att kriga mot Muawiya. Hans Excellens sa bl.a. i sitt tal:

”Lägg sekterism och söndring åt sidan! Lyssna på befallning! Det jag anser vara ert bästa är bättre för er än det ni själva anser vara bra för er.”

Efter att talet var över reste sig en del hycklare, som tillhörde Khawarij, och skrek:

”Vi svär på Gud att denna man blivit en förnekare!”

En grupp gjorde uppror mot Hans Excellens och attackerade hans tält. De stal allt som fanns i tältet. De ryckte t.o.m. ifrån honom hans bönematta som han stod på och tog den. När Imamen insett hur situationen såg ut gick han och en grupp tillhörande hans trogna kompanjoner mot staden Madain. I nattens mörker kom en person vid namn Jarrah ibn Sanan till Hans Excellens och tog tag om Imamens hästs tyglar och sa:

”Å Hassan! Du har blivit en förnekare, precis som din far blev en förnekare!”

Sedan högg han Hans Excellens i låret med en dolk eller en kniv och skadade honom.

För att pröva folkets beredskap för krig mot Muawiya sa Imam Hassan (fvmh):

”Om ni är redo för krig så avfärdar jag fred, och genom att lita på våra svärd lämnar vi över hans affärer till Gud. Men om ni tycker om att överleva, accepterar vi hans fred och så försäkrar vi oss om eran [överlevnad].” Vid detta skede skrev folket under fredsavtalet genom att ropa ”Överlevnad, överlevnad!”[16] från vartenda hörn i moskén.[17]

Hans Excellens sa även:

”[Jag svär] vid Gud, om jag hamnar i strid med Muawiya, kommer dessa att ta tag i min nacke och lämna över mig till honom som en fånge.”[18]

Jahith skriver: ”Imam Hassan (fvmh) lämnade regeringen när han skådade kaoset i sin armé, då han kände till hur detta folk hade bemött hans fader och visste att de varenda dag skulle uppföra sig på olika sätt och vis.”[19]

Imamens (fvmh) fredsavtal var utan tvekan en tagg i hans öga och ett ben i Hans Excellens hals, men han hade inget val. Seyyed Abd al-Hussein Sharaf al-Din skriver:

”Imam Hassans (fvmh) fred med Muawiya var bland de svåraste händelserna som Ahl al-Bayts Imamer drabbades med efter Guds Sändebud (fvmh) p.g.a. folket. Imam Hassan (fvmh) stod i sådan grad ut med outhärdligt lidande att ingen skulle kunna stå ut med det förutom med Guds hjälp. Men han kom ut som en stolt vinnare från denna prövning.”[20]

Gällande Muawiyas erbjudande om fred sa Hans Excellens till folket:

”Muawiya har erbjudit oss någonting som inte har någon heder och nobless och ingen rättvisa. Om ni nu önskar att få leva accepterar jag detta och stoppar denna tagg i ögat och blundar. [Men] om ni önskar döden (med heder), ger vi generöst våra liv i Guds belåtenhets väg och lämnar över dömandet av Muawiya till Gud, den Ende.”[21]

Med hänsyn till det som diskuterats ovan måste det sägas att Imam Hassans (fvmh) val till fred är den mest heroiska mildheten i historien som ägt rum, med tanke på de förhållanden som fanns på den tiden och platsen.

Imam Hassan (fvmh) accepterade inte fred p.g.a. rädsla för döden, eftersom han är son till den Ali (fvmh) som älskar döden precis som en bebis älskar moderns bröst.[22] Således svarade han på Ubaydullah ibn Zubayrs invändning med att säga:

”Ve över dig! Vad säger du? Som om det är möjligt att jag skulle vara rädd för någon [då jag] är son till den modigaste av arabernas män, och Fatima, världens kvinnors mästarinna, har fött mig?! Ve över dig! Rädsla och oförmögenhet drabbar aldrig mig. Anledningen till [mitt val till] fred, var p.g.a. hjälpare såsom du som påstått sig vara vän med mig, men i hjärtat önskat min förintelse…”[23]

[1] Återberättat från Seyyed Hashim Rasuli Mahallati, Zendegani Imam Hussein (a), s. 168.

[2] Så att de på domedagen inte kan säga att de inte fått vägledning via någon vägledare.

[3] ‘Ilal al-Sharai’, s. 200 och Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 1-2.

[4] «سلامة الدین احبّ الینا من غیره.»
Akhbar al-Tiwal, s. 181.

[5] Mahdi Pishvayi, Sireye Pishvayan, s. 97.

[6] Baqir Sharif Qarashi, Hayat al-Imam al-Hasan (a), vol. 2, s. 280; Ibn ‘Asakir, Tarjuma al-Imam al-Hasan (a), s. 203; Ahmad Zamani, Haqayeqe penhan az zendegani Imam Hasan (a), s. 197.

««انّی خشیت أن یجتثّ المسلمون عن وجه الارض فاردت ان یکون للدّین ناعی

[7] Rasul Ja’fariyan, Hayate fekri va siyasie emamane shia, s. 155.

[8] Ahmad Zamani, Haqayeqe penhan az zendeganie Imam Hasan (a), s. 212.

[9] Tarikh Ya’qubi, Tarjuma Muhammed Ibrahim Ayati, vol. 2, s. 144-145.

[10] Al-Isabah fi tamyizi al-Sahabah, vol. 1, s. 330; Musnad Ahmad ibn Hanbal, vol. 5, s. 44.

[11] Sulh Imam Hasan (a), s. 21.

[12] Akhbar al-Tiwal, s. 220; Manaqib Ibn Shahr Ashub, vol. 4, s. 35.

[13] Nahj al-Balagha, 2:a predikan.

[14] Sharh Nahj al-Balagha, Ibn Abi al-Hadid, vol. 1-2, s. 156.

[15] Bihar al-Anwar, vol. 46, s. 147.

[16] «البقیه، البقیه»

[17] Al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 3, s. 406; Ibn Juwzi, Tadhakkurat al-Khawas, s. 199.

[18] ‘Awalim al-‘Ulum, vol. 16, s. 175, med härledning från Rasul Ja’fariyan, Hayate fekri va siyasie emamane shia (a), s. 149.

[19] Rasul Ja’fariyan, Hayate fekri va siyasie emamane shia (a), s. 149.

[20] Sulh Imam Hasan (a), s. 7.

[21] Seyyed Rasul Hashemi Mahallati, Zendeganie Imam Hasan (a), s. 229.

[22] Ja’far Subhani, Furughe velayat, s. 73.

[23] Hayat al-Imam al-Hasan (a), vol. 2, s. 280.

Resultatet av fredsavtalet

Efter fredsavtalet höll Muawiya ett tal i Kufas moské och meddelade: ”Jag trampar på varenda villkor som jag lovat Hassan.” Han förbannade Imam Ali (fvmh) och uppförde sig illa mot Imam Hassan (fvmh). Då reste sig Imam Hassan upp och höll en vältalig och lång predikan.[1]

Gällande det första villkoret i fredsavtalet höll Imamen fast vid sitt löfte trots att han utsattes för extrem press från sina trogna hjälpare, samtidigt som han var fri att ändra på villkoren om han ville det, eftersom överlämnandet av kalifatet var villkorligt och Muawiya observerade inte ett enda av de villkoren han lovat att följa.

Att förklara släktskap med oäktingar[2], att läsa fredagsbönen på en onsdag[3], att ra Guds lagar, att tillåta ränta, att inkludera böneutropet i Eidbönen, att predika innan Eidbönen, att ta skatt för gåvor, att tillåta oanständigheter och okyskhet och att fabricera traditioner[4] var bland Muawiyas påhitt och olagliga traditioner. Muawiya bröt även mot det andra villkoret i avtalet genom att välja ut sin son Yazid som sin efterträdare.[5]

Gällande det tredje villkoret i avtalet visste Muawiya att hans regering endast kunde hållas stabil genom att förbanna och hämnas på Imam Ali, och Muawiyas medarbetare insisterade så pass mycket gällande förbannandet över Imam Ali att de ansåg det vara en del av fredagsbönen, och varenda person som inte gjorde detta förlorade sin post.[6]

De som nämnt betalningen av Darabs skatteintäkter som ett av fredsavtalets villkor har gällande detta villkor skrivit: ”Basras folk hindrade överflyttningen av Darabs skatteintäkter från att nå Imam Hassan och sa: ”Denna förmögenhet tillhör oss.”[7] Denna handling utfördes på Muawiyas befallning.[8]

Trots att Muawiya lovat att shiamuslimerna skulle vara i säkerhet, skickade han ett brev till sina agenter och guvernörer i islamiska städer och skrev följande:

”Var uppmärksamma om att om det finns bevis för att någon tycker om Ali, så ska ni stryka dennes namn från förmånsregistret och stoppa personens lön och försörjning!” Han skickade ett annat brev i anslutning till det tidigare brevet där han beordrade följande: ”Släng den som anklagas för vänskap till denna grupp i fängelset och förstör den personens hus!”[9]

Muawiya ville flera gånger förgifta Imam Hassan, men lyckades aldrig.[10] Till slut lyckades han lura Imam Hassans fru Ja’da med olika löften. Ju’dah förgiftade Imam Hassan, som då nådde martyrdöden.[11] Med Imam Hassans (fvmh) martyrskap bröt Muawiya mot det sista villkoret i avtalet.

[1] Arbali, Kashf al-Ghumma, vol. 2, s. 341.

[2] Muawiya förklarade Ziyad ibn Abih vara hans broder, trots att Ziyads far var okänd p.g.a. hans promiskuösa mor. Därefter fick Ziyad namnet Ziyad ibn Abi Sufyan.

[3] Al-Yasin, Sulh Imam Hasan, s. 192.

[4] Sharif Qarashi, Hayat al-Hasan, s. 402-410.

[5] Al Yasin, Sulh Imam Hasan, s. 409.

[6] Sharaf Qarashi, Hayat al-Hasan, s. 554-555.

[7] Tabari, Tarikh Tabari, s. 126.

[8] Ibn Athir, al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 3, s. 405.

[9] Sharif Qarashi, Hayat al-Hasan, s. 568.

[10] Mufid, al-Irshad, s. 357.

[11] Mufid, al-Irshad, vol. 2, s. 13.

Svaghet i krig och attacken mot Imamens tält

Muawiya kom till Irak med sin armé och slog sig ned i Maskin. Imam Ali (fvmh) hade förberett en armé under sina sista dagar i livet för att anfalla Levanten, men p.g.a. hans martyrskap uteblev anfallet. Denna armé skulle ha gjort sin uppgift, men vem skulle ta befälet? Qays ibn Sa’d ibn ’Ibadah eller Ubaydullah ibn Abbas?

Qays gjorde sig redo för att gå mot Levanten och Imam Hassan (fvmh) gick mot Madain. Men varje dag hände det någonting nytt i arméns läger. En dag rapporterades det att Qays hade blivit mördad. Det skedde en revolt i armén då denna nyhet hade spridits.[1] Folk sprang mot Imamens tält och de stal det som fanns. De stal till den gränsen att de ryckte till sig mattan han satt på. Han attackerades när han skulle gå därifrån för att söka skydd och han träffades i låret med ett spjut.

Muhammed ibn Jarir Tabari har skrivit: ”Dagen då Hassans (fvmh) tält plundrades gick han till Mukhtars farbror, Sa’d ibn Mas’uds (Thaqafi) hus. Sa’d styrde över Madain från Imamens sida. Mukhtar sa till Sa’d:

”Vill du att rikedomar och ära ska komma dig till hands?”

Sa’d: ”Hur då?”

Mukhtar: ”Grip Hassan och lämna över honom till Muawiya och få vad än det du vill ha!”

Sa’d: ”Guds förbannelse över dig! Vilken ond man du är! Hur skulle jag kunna lämna över Profetens dotterson till hans fiende?”[2]

Mukhtar är samma person som 25 år senare ledde shiamuslimernas rörelse mot Umayyaderna i Kufa. Kanske har de nästkommande sagopåhittarna (Abdullah ibn Zubayrs vänner) smutskastat Mukhtar med detta. Men det är även möjligt att det stämmer. Men hur som helst blir en sak tydlig mellan raderna i dessa rapporter, vilket är en sanning som fanns och finns bredvid varenda revolution, revolt eller övergång, och det är att det fanns en grupp i Kufa som var ute efter sin egen vinning och inte muslimernas bästa.[3]

Då Imam Hassan (fvmh) vittnade sådan olydnad och snarare fräckhet från de som påstod sig vara hans vänner, ansåg han motstånd vara lönlöst. Om han fortsatte stå emot Muawiya och beordrade armén att avancera framåt (om armén ens stannade kvar hos honom), skulle de utan tvekan fly kort efter att de lämnat Madain och t.o.m. göra det som Mukhtar hade i sinnet och föreslagit för sin farbror, och lämnat över Imamen till hans fiende. Till slut slöt Imam Hassan (fvmh) fred med Muawiya.[4]

Imam Hassan (fvmh) sa: ”Jag såg att majoriteten av er hade flytt från krig och visat missnöje med det. Jag tvingar er inte till någonting som ni ogillar.”[5]

[1] Ibid.

[2] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 159, återberättat från Tabari, Tarikh al-Rusul wa al-Muluk, vol. 7, s. 2 och Ibn Athir, al-Kamil fi al-Tarikh, vol. 3, s. 404.

[3] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 159.

[4] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 160.

[5] Daynuri, Akhbar al-Tiwal, s. 220.

En sammanfattning av Imam Hassans (fvmh) fredsavtal med Muawiya, den tidens regent i Levanten

Omständigheterna för fred

Situationen i Kufa och andra regioner efter Imam Alis (fvmh) martyrskap

Imam Hassan (fvmh) stod inför svårigheter fr.o.m. första dagen som kalif. De viktigaste problemen var:

  1. Den oroliga situationen i Kufa
  2. Avsaknaden av lämpliga medhjälpare för att fördela ansvaret för olika delar i den islamiska regeringen[1]
  3. Muawiyas regerande över Levanten och hans överträdelser i Irak[2]
  4. Avsaknaden av tillräckligt med soldater för att bemöta Muawiya[3]
  5. Naivitet som drabbade en del av de sanna anhängarna[4]
  6. Muawiyas och hans kompanjoners konspirationer

 

Å andra sidan var inte Muawiya sysslolös under sådana dagar. Damaskus regents medhjälpare var upptagna med att uppvigla och konspirera i Hijaz, Jemen, Egypten och t.o.m. inuti Irak. Att söka stöd från ledare till stammar och familjer genom att muta eller mörda dem, att sprida rykten och lögner i det ryktesmottagliga Irak, att plundra städer nära gränserna och att skrämma dess invånare, att fabricera sagor om Muawiyas generositet och givmildhet, och Muawiyas slughet och skicklighet i att styra regeringen, var alltihop medel för att Muawiya skulle kunna ta över Irak.[5]

[1] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 158.

[2] Ibid.

[3] Ibid.

[4] Ibid.

[5] Shahidi, Tarikhe tahlili islam, s. 158-159.

Vänlighet som respons av andras förargande handlingar

Så som ni läst i traditionerna menas enastående uppförande och moral de handlingar som är extraordinära från en moralisk aspekt, eftersom vissa av människans handlingar och uppföranden är normala för de flesta människor, t.ex. om någon är vänlig mot dig och du själv visar vänlighet tillbaka, vilket är normalt och naturligt. Motsatsen till detta är onaturligt. Den Heliga Koranen har även talat om detta som en naturlig grundregel:

”Skulle belöningen för den som gör gott vara annat än gott?”[1]

Men om någon kunde kontrollera sig till en sådan grad att den svarade med vänlighet och välvilja mot ondska och förtryck, är denna handling en extraordinär handling från en moralisk synvinkel, eftersom inte alla kan göra någonting sådant…

En poet har sagt:

Enkelt är det att besvara ont med ont,

om en person gör gott mot den som förargat honom![2]

Den bortgångne martyren och läraren Ayatullah Mutahhari har en bok vid namn ”Moralens filosofi”, som likt övriga böcker tillhörande den nobla läraren är en djup, innehållsrik och exceptionell bok. Han har gjort en intressant analys i denna bok och efter åkallan Makarim al-Akhlaq återberättar han från Imam Sajjads (fvmh) Sahifa al-Sajjadiyya gällande denna diskussion där åkallaren säger:

«اللهم صل علی محمد و آل محمد و سددنی-لان اعارض من غشنی بالنصح ».

”Å Gud! Skicka hälsningar till Muhammed och Muhammeds familj, och ge mig framgången att bemöta [andra] väl som på ytan är vänliga mot mig, men i själva verket vill göra mig ont och bedra mig!

«و اجزی من هجرنی بالبر»

[Ge mig framgången att] belöna den som övergett mig och inte söker mig med gott!

«و اثیب من حرمنی بالبذل »

[Ge mig framgången att] belöna den som berövat mig med välgörenhet!

«و اکافئ من قطعنی بالصلة »

[Ge mig framgången] att få revansch mot den som bryter en relation med mig med att binda en relation med den personen!

«و اخالف من اغتابنی الی حسن الذکر»

[Ge mig framgången att] opponera de som talar illa om mig bakom min rygg med att alltid tala gott om dem bakom deras ryggar!

«و ان اشکر الحسنة و اغضی عن السیئة »

[Ge mig framgången att] vara tacksam för folkets goda och bortse från deras onda!”[3]

Sedan återberättade han från Khawaji Abdullah Ansari, som var en mystiker och en storsint man, att han sa:

”Att bemöta ont med ont är vad hundar gör, att bemöta gott med gott är vad åsnor gör, att bemöta ont med gott är vad Khawaja Abdullah Ansari gör.”[4]

Sedan återberättade han dikter från boken Divan al-Imam Ali (fvmh):

و ذی سفه یواجهنی بجهل

”En dum person bemötte mig med ignorans,

و اکره ان اکون له مجیبا

och jag ogillar att svara honom.

یزید سفاهة و ازید حلما

Han ökar i dumhet och jag i tålamod

کعود، زاده الاحراق طیبا

som en rökelse ökar i doft då den brinner.”

 

På ett annat ställe sa han:

و لقد امر علی اللئیم یسبنی

Jag förbiser den lågsinnade personen som smutskastar mig.

فمضیت ثمة قلت ما یعنینی

Jag är förfluten hos honom och jag säger att han inte menade mig.

 

Läs nu exempel på detta enastående uppförande och moral i Imam Hassans (fvmh) liv:

  1. Muwaffaq ibn Ahmad Khawarazmi har i boken Maqtal al-Hussein (fvmh) återberättat att Imam Hassan (fvmh) hade ett får som han tyckte om. En dag såg han att fåret hade ett brutet ben. Då sa han till sin tjänare:

 

”Vem har brutit benet på det här fåret?”

 

Tjänaren svarade: ”Jag!”

 

Imamen sa: ”Varför?”

 

Tjänaren sa: ”Jag ville göra dig ledsen!”

 

Imamen (fvmh) sa: ”Men jag kommer att göra dig glad! Du är fri i Guds väg!”

 

I en annan tradition sa han: ”Jag gör också den ledsen som beordrat dig att göra mig ledsen (alltså Satan)!”[5]

 

http://www.hawzah.net/fa/article/view/4008

[1] Heliga Koranen – 55:60.

[2]  بدی را بدی سهل باشد جزا

اگر مردی «احسن الی من اساء!»»

[3] Sahifa Sajjadiyya, s. 69.

[4] Som kommentar till denna mening säger han: ”Om någon gör någonting ont och man själv gör någonting ont tillbaka, är det vad hundar gör. Eftersom om en hund biter en annan hund kommer den andra hunden även att bita honom. Att besvara gott med gott är vad åsnor gör. Om någon gör någonting gott till en och man också besvarar med gott är det ingenting viktigt, eftersom när en åsna kliar på en annan åsnas ben, kommer den åsnan omedelbart att klia på den andra åsnans ben. Att besvara ont med gott är vad Khawaja gör.”

[5] « لا غمن من امرک بغمی »

Mulhaqat Ihqaq al-Haqq, vol. 11, s. 117 och Hayat al-Imam al-Hasan (fvmh), vol. 1, s. 314.

Imamens enastående uppförande och moral och praktiska metoder

Ämnet gott uppförande och moral är ett viktigt ämne som islamiska och icke-islamiska lärda skrivit många böcker om, till sådan grad att vissa lärda ansett det vara målet med skapelsen och den sista nivån av mänsklig perfektion. Såhär har de sagt om detta:

Tidigare generationer sökte efter överlägsenhet m.h.a. deras fysiska styrka i början av skapelsens gång. Efter att människornas samhälle lämnat den nivån och det elementära stadiet bakom sig och avancerat framåt, blev kunskap måttstocken för överlägsenhet. När de nådde den höga nivån och graden av mänsklighet blev gott uppförande och moral (Makarim al-Akhlaq) medlet för att nå överlägsenhet. P.g.a. detta är gott uppförande och moral det sista stadiet av mänsklig perfektion och målet med människans skapelse.

Det går även att finna koranverser och islamiska traditioner som vittnar över detta innehåll. Vikten av gott upphörande och moral är av sådan grad att renandet av människor och undervisning av visdom nämnts som orsakerna till att den noblaste Profeten och Profeternas sigill skickats till människorna, enligt den heliga koranversen:

”Gud visade sannerligen de troende [en stor nåd], då Han lät ett sändebud komma till dem, [en man] ur deras egna led, för att framföra Hans budskap till dem och rena dem [från synd] och undervisa dem i Skriften och [profeternas] visdom…”[1]

I en helig tradition från den Heliga Profeten (fvmh) säger han:

”Jag skickades endast för att fullända gott uppförande och moral.”[2]

Det är intressant att Hans Excellens kommenterade gott uppförande och moral i en tradition på detta sätt:

”Å Ali! Tre saker är av enastående uppförande och moral: att du ger till någon som berövat dig [på någonting], att du binder [en relation] med någon som brutit [en relation] med dig, och att du förlåter någon som förtryckt dig.”[3]

Dock är diskussionens omfång brett här och vi försöker mest att fokusera på den historiska aspekten för att texten inte ska bli för långrandig. Vi har tidigare återberättat exempel om generositet och enastående uppförande och moral från Imam Hassans (fvmh) liv. Nedan följer fler exempel på historiska händelser kring Imam Hassans (fvmh) liv.

[1] Heliga Koranen – 3:164.

[2] Sheikh Saduqs Khisal, tredje sektionen, hadith 121.

«انما بعثت لاتمم مکارم الاخلاق»

[3] « یا علی ثلاث من مکارم الاخلاق: تعطی من حرمک، و تصل من قطعک و تعفو عمن ظلمک »